Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Litteratur - Ett nytt arbete om det moderna Ryssland. Af Helge Almquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
230 LITTERATUR
arbete, där det talas om den utländska finansvärldens motvilja för
själfhärskardömets fullständiga restauration. Enhvar kan dock
medgifva, att duman åtminstone gifvit den allmänna opinionen ett något
så när oantastligt organ, ehuru det samtidigt måste erinras, att de
enskilda medlemmarnas okränkbarhet icke är omgärdad af alla i
västerlandet vanliga garantier och att klokheten föreskrifver gränser
också för dumans indignation. Minnena från 1906 och 1907 lära de
rundligt aflönade folkrepresentanterna, att regeringen icke är
sentimental vid upplösningsrättens användande, och ett mandat kan gå
förloradt icke blott i sammanhang med en regeringskupp mot vallagen
(såsom 1907), utan genom ett par enkla administrativa handgrepp, med
förkärlek använda mot dem, som (för att begagna den ryska
ultrahö-gerns språk) låtit köpa sig af judarna till opposition mot
tsaren-själf-härskaren.
Vid hvarje betraktelse af Rysslands historia under åren 1906—1911
träder med növändighet P. A. Stolypins gestalt i förgrunden. Hoetzsch
erkänner naturligtvis icke den dom, som den i mörkret arbetande
revolutionära rättvisan fällt öfver denne, men han afböjer också alla
öfverord om att Stolypin skulle kunna jämföras med — friherre vom
Stein eller öfver hufvud kallas en stor skapande statsman i egentlig
mening. De flesta borde kunna ena sig om att Stolypin genom
anarkins kufvande utfört en stor och nödvändig gärning; om de mycket
hårdhändta medel, som han därvid använde, kan man ju sedan gärna
diskutera. För Hoetzsch är Stolypin emellertid också en lojal och
öfvertygad anhängare af den 1905—06 skapade konstitutionella
ordningen, och hans andra storverk skulle vara, att han skyddat detta
späda barn mot de illasinnade makter, som velat komma det till lifs.
På denna punkt torde förf. röna motsägelser icke blott af sin med
det moderna Ryssland väl förtrogne landsman Max Weber, utan också
af mången annan, som i Stolypins politik har svårt att spåra något
h j ärteförhållande till konstitutionen, snarare känslan af en åtagen
börda, som man vill göra så lätt som möjligt. Hoetzsch söker för
öfrigt ingalunda att försvara Stolypins åtgärder genom rättsliga
konstruktioner och fiktioner; äfven för honom är sålunda den nya
vallagens utfärdande år 1907 rätt och slätt ett lagbrott, som den politiska
nödvändigheten dock i sin mån gifvit berättigande. Svårare att
ursäkta från denna synpunkt är Stolypins uppträdande i mars 1911, då
han, för att mot riksrådets opposition genomdrifva lagen om
landstings införande i de västryska guvernementen, icke drog sig för att
anlita kejsarens provisoriska lagstiftningsrätt enligt § 87 i den ryska
grundlagen, som motsvarar § 14 i den österrikiska. Den allmänna
förutsättningen för dess tillämpande, att kamrarna icke skulle vara
samlade, tillskapades ad hoc helt enkelt genom dessas ajournering — på
tre dagar. Ifall sådant kan sägas vittna om »ärligt konstitutionellt
sinnelag», blir man verkligen nyfiken på en rysk ministerpresident
utan denna vackra egenskap. — Om regeringen haft så pass lätt att
komma till rätta både med folkrepresentanterna i riksduman och de
fronderande byråkratkotterierna i riksrådet, sammanhänger detta i sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
