Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Dagens frågor - Kulturkampens historia i katolsk belysning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 321
däraf kan lära om katolsk politisk uppfattning och åskådning. Det
finnes i hela Kisslings arbete icke ens den flyktigaste antydan om att
Bismarcks politik verkligen var uttryck för ett direkt statsintresse och
syftade till den preussiska statens inre konsolidering; han ser i hela
den politiska aktion, som kulminerade i majlagarna af år 1874,
ingenting annat än ett hänsynslöst slag mot religionen och — hvilket för
Rissling betyder samma sak — ett försök att beröfva kyrkan alla
möjligheter för att fylla sin uppgift Kisslings hela framställning är
den yppersta kommentar till de ord som Bismarck i den stora
debatten i den preussiska landtdagen den 16 januari år 1874 fällde om
den katolska kyrkans ledande män: »Fur sie ist Nichtherrschen schon
mit Unterdrucktsein gleichbedeutend!»
Att jesuitorden spelat en viktig roll för den Vatikanska politikens
arbete i Tyskland är något som Rissling med stolthet framhäfver,
och han gör icke något försök att dölja, att dess maktsfär sträckte
sig mycket djupt ned i befolkningen. Men då man från protestantiskt
håll ändtligen insåg faran af det oerhördt omfattande underjordiska
arbete, som utfördes af de än offentligt framträdande, än under lämplig
förklädnad verksamma jesuitiska organisationerna, och började en
möt-agitation i syfte att frambringa ett statsförbud mot jesuiterna, så ser
Rissling i detta ingenting annat än »ein Gesetz unerhörter
Vergewal-tigung» och klagar bittert öfver den »skrupellose verleumderische
Hetze», som igångsattes emot jesuitfäderna. Särskildt lägger han
vikt på den antijesuitiska verksamhet som utöfvades af
gammalkatoliker och frimurare; dessa bägge organisationer, som mer än alla
andra äro föremål för de Rom-trogna katolikernas fasa, föras in i
skildringen på ett mycket effektfullt sätt, så att läsaren omedelbart
måste få den uppfattningen, att det egentligen var från deras sida som
misstron mot jesuiterna fick sin näring. En detalj i jesuitstridernas
historia förbigår förf. däremot med betecknande tysthet, nämligen
Windthorsts ursprungligen gent emot jesuiterna ytterst afvisande
hållning. Under Vatikankonciliets dagar var W. mycket missnöjd med
jesuiternas politik och gick ända därhän, att han vid ett samtal med
kanonikern dr Riinzer i Breslau yttrade, att han icke skulle röra ett
finger för att hindra deras fördrifvande ur Tyskland.
Det väsentligaste intresset i föreliggande del är emellertid knutet
till skildringen af kulturkampens parlamentariska historia. Den som
är förtrogen med de vanligen använda framställningarna af 1870-talets
tyska riksdagshistoria torde få rätt svårt att orientera sig i denna del af
Risslings arbete. Det är såsom att se ett välbekant landskap från
en alldeles ny utsiktspunkt, som totalt förändrar alla perspektiv och
dimensioner. De i framställningen dominerande figurerna äro
centerpartiets ledare och mest betydande representanter, i främsta rummet
Peter Reichensperger, Hermann von Mallinckrodt och Ludwig
Wndt-horst. Gent emot dessa framträda Bismarck och hans vänner och
meningsfränder som en trupp af politiska stråtröfvare, visserligen
segerrika på grund af sin agitatoriska hänsynslöshet och sitt
ohederliga stridssätt men i den allmänna meningen brännmärkta som — för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
