Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Dagens frågor - Slöseri i ofredstider
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
452 DAGENS FRÅGOR
lyxutgifterna verkligen går till betalning af sådana arbetstillfällen?
Kostnaden för siden, spetsar, hattar, viner, delikatesser o. s. v., o. s.
v. går till fabrikanten af alla dessa lyxartiklar, till största delen i
utlandet; hvad som blir öfver åt svenska arbetare och arbeterskor,
butiksbiträden, uppasserskor o. s. v. är i vanliga fall en försvinnande
del af beloppet. Och icke kan det vara någon mening — från
fosterländsk synpunkt — att ge 100 eller 300 kronor för t. ex. en hatt,
i syfte att skaffa en svensk arbeterska en inkomst på två, fem eller
tio kronor. Tankegången är desto mera felaktig, som det ingalunda
kan antagas, att den dyrare artikeln innehåller ett större belopp
(åtminstone svensk) arbetslön än den billigare; och man kan alltså
ingalunda freda sitt samvete med vissheten eller ens sannolikheten att
genom större lyx i kläder eller föda ens i någon mån öka
arbetstillfällena åt egna landsmän.
I de flesta fall torde man vid eftertanke finna, att lyxutgifterna
äro just af det slag, hvars verkningar härmed blifvit antydda; Sverige
är — lyckligtvis — icke ett land med mera utvecklad inhemsk
produktion af lyxartiklar. Men otvifvelaktigt har också vårt land
näringsgrenar, som skulle få sin afsättning minskad genom en be
gränsning i öfverflödig konsumtion. Icke heller i dylika fall kan
man emellertid vara i minsta mån säker alt göra nytta genom att
köpa. Det kan vara fallet, såsom i afseende på våra inhemska
textilvaror, att råmaterialet är knappt, så att man i- stället för att for
cera afsättningen tvärtom bör inskränka den, om icke förrådet skall
taga slut i förtid. Det kan också hända, att hela produktionen
förlöper inom landet men att den är så pass begränsad af
naturförhållandena, att brist af detta skäl kan uppstå. Detta gäller det stora
flertalet lifsmedel. Staten har ju utfärdat en hel rad exportförbud
för dylika varor, såsom garanti emot att de skola bli otillräckliga;
men detta göres mer eller mindre illusoriskt genom att man i
stället onödigtvis drifver upp vår egen konsumtion däraf. Om ett
dylikt slöseri leder till nöd eller våldsam prisstegring på lifsmedel —
och det kan inträffa alla statens maximitaxor till trots — inser man bäst
hvilken skada man gjort främst de ekonomiskt svaga genom sitt
oförstånd. I det stora hela kan man gå ut ifrån, att — dels på grund af
kriget och mobiliseringarna, dels på grund af afbrutna
kommunikationer — det för närvarande är ondt om förnödenheter. Det är
därför alldeles öfvervägande sannolikhet för, att man gör ondt värre
genom att slösa men däremot förbättrar läget genom att spara.
Undantag finnas utan tvifvel, hos oss beträffande t. ex. sådana varor som
järnmalm, järn, bräder och maskiner; men de ligga nu en gång icke
inom den enskilda förbrukningens område.
Till sist kan man tänka på det slag af lyxkonsumtion, som endast
tager den rena arbetskraften och alls inga materiella ting i anspråk.
Dylika fall äro jämförelsevis få, men då de förekomma kräfva de
onekligen i nuvarande undantagsläge en något annan behandling än de
förut berörda. Under normala förhållanden är det visserligen icke så; då
är det nonsens att tala om det förtjänstfulla i att »skapa arbetstillfäl-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
