Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Dagens frågor - Furst von Bülow om tysk politik 1888—1913
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
458 DAGENS FRÅGOR
utnyttja den politiska och folkrättsliga konvenansens former. Konsten
att äfven i prekära lägen med ledighet och behag drapera sig i
rättvisans och humanitetens mantel kräfver onekligen en stilkänsla,
som endast kan framgå ur en gammal stormaktsdiplomatis stränga
formkultur och obrutna tradition. Och här har en ung stormakt som
Tyskland alltid mycket att lära af sina äldre syskon.
Den tyska världspolitiken mötte och måste möta en oförsonlig
motståndare. England har alltid vändt sig mot det land, som genom
sin kontinentala maktställning vunnit en trygghet tillräcklig att sätta
det i stånd att med Albion täfla om inflytandet i världen. Också är
det motsatsen England-Tyskland, som i väsentlig grad behärskar
den utrikespolitiska delen af furst Bulows framställning. Under
öfvergången från kontinental stormaktspolitik till världspolitik gällde det för
den tyska utrikesledningen å ena sidan att ej genom utmanande hållning
reta England, å den andra att ej låta sig dragas med i dess
kölvatten. Därför vägrade också Tyskland att under boerkriget låta
sig hetsas att taga parti mot England och senare att låta bruka sig
sig såsom engelsk landsknekt mot Ryssland. Med nuvarande
världsläge för ögonen är det egendomligt att läsa hvad förf. skrifver om
den Edwardinska inringningspolitikens slutliga aflifvande under bosniska
krisen 1908—1909, liksom om Italiens ställning inom trippelalliansen.
Den utrikespolitiska erfarenheten, äfven om den vunnits i den största
verksamhetskrets, garanterar lika litet som den utrikespolitiska
vetenskapen några säkra prognoser.
Utförligt behandlas äfven förhållandet till Frankrike, hvarvid med
nyktert verklighetssinne understrykes dess revanchelystna
oförsonlighet. I detta sammanhang kommer furst Bulow in på den
Marockopolitik, han själf inaugurerade och som han alltjämt ifrigt försvarar.
Utan den grund, som lades i Tanger och Algeciras, hade en så pass
fördelaktig uppgörelse som nu slutligen kom till stånd varit en
omöjlighet. Äfven om man medger, att klandret mot den tyska
utrikesledningen för öfverenskommelsen af den 4 nov. 1911 var måttlöst,
kan ändå ifrågasättas, om resultatet verkligen motsvarade
iscensättningen och riskerna.
Den senare och vidlyftigare delen af den Biilowska
framställningen är ägnad åt inrikespolitiken. Intressantast är därvidlag själfva
inledningen, som innehåller den forne rikskanslerens värdesättning af
det tyska folkets politiska begåfning och af det tyska partilifvet.
Bulow finner sina landsmän trots allt politiskt intresse och all politisk
insikt sakna politisk instinkt, den förmåga att i en gifven situation
utan längre teoretiskt öfvervägande göra precis hvad som bör göras,
som i så hög grad utmärker t. ex. engelsmännen. Det tyska
partiväsendet och dess egenheter gisslas skarpt. I den utpräglade
partisplittringen och den uppdrifna partitroheten utan hänsyn till salus
pablica vill Bulow finna ett efter moderna förhållanden afpassadt
utslag af den partikularism, som genomgår Tysklands hela historia.
I behandlingen af partierna ges en intressant framställning af huru
den nationella idén alltmera börjar genomsyra dem5 en mätare härpå är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
