Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Litteratur - Utrikespolitiska illusioner. Af Gustaf Stridsberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Att våra depescher från den tiden nu, efter femtioårsålderns
uppnående, blifvit tillgängliga, har naturligtvis utöfvat ett bestämmande
inflytande på bokens tillkomst. Författaren har giort oss den mycket
stora tjänsten att, väl förberedd genom studier i epokens historia,
skyndsamt ge oss en lärorik bild af den lärorika tidens historia.
Nedskrifven före världskrigets utbrott, har boken genom detta fått den
talande aktualitet som historiska skildringar ernå, när händelserna
påminna oss om att hvad som ter sig nedsjunket i det förflutna
plötsligt åter kan hotande resa sig tätt framför oss, medförande den yttersta
och afgörande pröfningen af ett folks och en stats lifskraft och lifsvilja.
Lifskraft och lifsvilja är emellertid hvad man minst gör
bekantskap med i dessa skildringar af vårt lands ledande män och ledande
idéströmningar för femtio år sedan. Man slutar läsningen af
professor Hallendorffs bok med samma känsla som väckes af skildringar
från 1808—09 — en förundrad tacksamhet öfver att Sverige undgick
det öde, som så lätt hade kunnat drabba ett land, hvilket midt under
kraftspänningar som skaka Europa ej ett ögonblick visar känsla för
att det kan gälla lifvet.
Många af de färgrika bilder, som boken ger af tankar och
stämningar inom dåtida svensk bildning, te sig nu för oss
hufvudsakligen groteska. Särskildt blir ju detta fallet med utlåtelserna —
vare sig de nu härröra ur brefväxlingar eller från pressen — om
den preussiska politikens ömklighet eller neslighet liksom om den
föraktlige hr von Bismarck-Schönhausen. Det gäller för oss att se
till, att icke våra efterkommande få i sin tur under smärtsammare
förhållanden förundra sig öfver vår dårskap. Statsfördärflig blindhet
behöfver inte alltid ta sig så pittoreska uttryck som åtskilliga af de
episoder, vi möta i denna bok. Den ikläder sig tvärtom gärna de
mest ointressant korrekta former, liksom oförmåga till positivt viljande
och handlande kan föra ett land till just den allra farligaste punkten,
allt under det att den orubbligaste inaktivitet tages till ledstjärna.
Det vore ganska oriktigt att allt för mycket förhäfva sig öfver att
man nu är himmelsvidt skild från sådana politiska escapader som
t. ex. våra polska sympatier 1863 med ty åtföljande opinionsyttringar
och tolererande af en undsättningsexpeditions fartyg i svenska
hamnar. Här skall ej påminnas om den ryska revolutionära kongress,
som en mycket ansvarig svensk politiker ansåg sig böra välkomna
i Stockholm för ej så många år sedan — i sinom tid ett
tacksamt ämne för ett kapitel i en bok af den föreliggandes skaplynne.
Men det kan aldrig nog djupt begrundas, hurusom tron att man
skall komma lyckligt undan, blott man håller sig passiv, icke
garanterar större halt af sundt förnuft än det Nybomska programmet för
Finlands återeröfrande, simturen öfver Finska viken med en kanon under
hvardera armen.
Professor Hallendorff anför med rätta i sina slutord som
fundamentalt belysande för hela den af honom behandlade tiden den
Fournierska depeschen af den 10 april 1866, i hvilken det franska
sändebudet i Stockholm skildrar hurusom i samma Sverige, där nyss förut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
