Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - De främmande nationaliteterna i Ryssland och kriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
polackerna, de polska godsägarne. Dessa, så tror folket
nämligen ännu, söka att genom den katolska kyrkan polonisera
detta forna polska lydland, samtidigt som de motarbeta
regeringens fortgående sträfvan att påtvinga befolkningen den
ortodoxa tron och att russificera landet genom ryska godsägare och
ryska kolonister. Hvitryssarna stå mycket lågt. Ingen nationell
utveckling har hos dem varit möjlig. En nationell öfverklass
saknas där numera så godt som helt och hållet. Några präster
söka verka för folkets bästa och hoppas erhålla tillstånd att
grunda ett katolskt seminarium med hvit-rysk undervisning
samt sätta i allmänhet sin tillit till den ryska regeringen, glömska
af det ständigt fortgående förtryck denna utöfvat för att förryska
deras folk.
Hvita Ryssland hade tidigare utgjort en del af
storfurstendömet Litauen och förenades jämte detta med Polen under
slutet af medeltiden. Redan från denna tid daterar sig
poloniseringen af dessa länders godsägare och adel, till hvilka räknas
bl. a. den furstliga familjen Radziwill, och de polska eller
poloniserade godsägarna innehafva ännu nästan hälften af all jord
i dessa provinser. Men något tidigare hade Litauen utgjort ett
själfständigt rike, som på höjden af sin makt utsträckte sig från
Östersjön till Svarta hafvet.
Litauerna intaga jämte letterna i etnografiskt hänseende
en särställning i Europa. De utgöra tillsammans något öfver
4 millioner. Deras språk, i synnerhet litauiskan, påstås stå
sanskrit närmare än de öfriga indoeuropeiska språken. Men
dess litteratur är sparsam. Ända till medlet af 1700-talet fanns
ingen annan skrift tryckt på litauiska än bibeln och några
bönböcker. I medlet af 1800-talet ägde ett betydligare uppsving
rum, men då trädde den ryska regeringen emellan och påbjöd
i en förordning af år 1864 att ersätta det latinska alfabetet i
litauiskan med det ryska. Följden blef att de litauiska
tryckerierna i Ryssland upphörde och flyttade sin verksamhet till
distrikten Tilsit och Memel i Preussen, hvilkas befolkning till
stor del är litauisk, och där litauerna rönte regeringens
understöd. Så t. ex. hade vid universitetet i Königsberg grundats en
lärostol i litauiska språket och litteraturen, och detta språk
användes t. o. m. i förordningar rörande befolkningen. Ett sådant
sakernas tillstånd varade ända tills Bismarcks politik mot de
främmande nationaliteterna gjorde slut därpå.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
