Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Litteratur - Brytningstiden. Af Ebba Heckscher
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vedermödor och faror och dess svårlösta uppfostringsproblem. Och
utan tvifvel syndades af äldre generationer uppfostrare icke så litet
mot denna ålder. Måhända är det emellertid icke oberättigadt att
äfven påpeka faran af för mycket psykologi, för mycket sysslande med
känslor och förnimmelser särskildt från de ungas egen sida, hvilket
återigen lätt blir följden af att de finna sig vara »studieföremål» för
de äldre. Författaren är icke blind för denna fara; men när han
förklarar som sin åsikt, att ungdomar i åldern 13—17 år helst inte
alls borde gå i skolan, utan syssla med praktiskt arbete och först
senare återupptaga det teoretiska, undrar man ändå, om han icke gör
litet för mycket affär af en på det hela taget rätt öfverkomlig
svårighet. För många, kanske flertalet, förlöper ju nämligen
brytningstiden så lugnt, hyggligt och bra, och man märker så litet af den i
deras skolarbete, att det skulle vara stor synd att rycka dem
därifrån. Kampen för tillvaron är hård, och de måste snarast möjligt
komma ut och förtjäna sitt bröd. Att en och annan vild pojke kan
behöfva skickas till sjöss och en och annan bleksiktig flicka ägna sig
åt att sköta höns på landet i stället för att gå i skolan, kan därför
icke vara normerande för det stora flertalets skolgång — såsom
världen nu en gång är.
Beträffande samskolan äro de olika auktoriteternas omdömen
alltjämt lika litet öfverensstämmande som referaten från ett valmöte, där
på en gång närvarande, fullt trovärdiga och vittnesgilla personer ofta
sett och upplefvat helt olika saker. Somliga mena, att samskolan är
den idealiska skolformen, andra, såsom professor Lehmann, betrakta
den närmast som ett olycksdigert misstag. Den har naturligtvis sina
fel och sina förtjänster, som alla andra mänskliga institutioner, allt
beror på hvilka man anser öfverväga. Och så får man icke glömma,
att saker ge olika resultat, allt eftersom de skötas väl eller illa. Här
är emellertid nu närmast fråga om »principen».
Professor Lehmanns anmärkningar mot samskolan äro egentligen
två. Den första, som ju icke är ny, gäller olikheten i gossars och
flickors begåfning, utvecklingshastighet och arbetssätt. Flickorna, säger
han, utvecklas hastigare och ytligare, gossarna långsammare och
mödosammare, men också grundligare; de förra ha mera intresse för
prestationen, de senare för problemet, och beträffande de särskilda
ämnena ligga flickorna mera för språk- och litteraturgruppen,
gossarna mera för historia och de naturvetenskapliga ämnena. I stort
sedt torde nog också skillnaden gå i den här angifna riktningen.
Men den är visst icke alltid så markant eller djupgående, att den
behöfver nämnvärdt försvåra undervisningen — mer än hvad som är
fallet vid all klassundervisning, där man ju alltid har att arbeta med
olika begåfningar och får inrätta sig därefter. Svårigheterna äro icke
heller i samskolan större, än att de låta sig öfvervinnas, om man
bär sig förståndigt åt och icke förfaller till principrytteri. De
största och bästa svenska samskolorna ha ju sålunda från mellanstadiet
beredt möjlighet till en klyfning i A- och B-linje, den sistnämnda
afsedd för frånskiljande af de flickor, som icke skola bli studenter och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
