Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Dagens frågor - Englands sjöherravälde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lifsmedelsförråden på de brittiska öarna voro, och när en talare i öfverhuset
1911 kunde påminna om att dit året rundt måste importeras
födoämnen till det förfärande värdet af 484 pund sterling i minuten,
behöfdes knappast ens den tyska flottans tillväxt som motiv för att vid sidan
af tvåmaktsmåttet, äfven suppleradt af ententers och alliansers hjälp,
en annan trygghetsgrund måste sökas. Den söktes i internationella
rättsregler angående sjöfartens säkerhet och lifsförnödenheters
oantastbarhet under krig. Londondeklarationen blef ett uttryck för hvart
England ville och dess bringande till full giltighet ett föremål för
mr Asquiths och sir Edward Greys allra mest nitiska sträfvanden.
Intet kan därför vara mer påträngande lärorikt än omkastningen i
den engelska opinionen rörande Londondeklarationens bestämmelser
och dessas omistlighet för Englands intressen och trygghet under
krigstid. I sin ledare »England and her Russian Allies» har Times
den 19 november detta år funnit nödvändigt att påminna den ryska
allmänheten om alla de välgärningar Ryssland åtnjuter i kriget tack
vare England. Däribland uppräknas »det tysta men dödande tryck
vår sjömakt utöfvar på tysk handel och den lifsmedelstillförsel
handeln åstadkommer». Det behöfves icke understrykas, hurusom den
stridsform, hvars effektivitet man i England sålunda med glädje konstaterar,
innebär allt det man under åren närmast före krigsutbrottet varit
ytterligt angelägen att just i Englands intresse afvärja. Från regeringens
— mr Asquiths och sir Edward Greys ministärs — sida afgåfvos på
sin tid de kraftigaste förklaringar, att risken för att under krigstid
utsättas för en fientlig sjömakts dödande tryck på engelsk handel
och den lifsmedelstillförsel handeln åstadkommer måste minskas genom
Londondeklarationens antagande. Debatterna i underhuset den 28
och 29 juni samt den 3 november och 7 december 1911 liksom, i
öfverhuset den 8 mars och 12 december samma år erbjuda en ytterst
intressant läsning i det hänseendet. Och ännu den 7 augusti 1913
förklarade sir Edward Grey i ett interpellationssvar, att regeringen
hoppades »nästa parlamentssession» kunna genomdrifva den lagstiftning,
som skulle följas af Londondeklarationens ratifikation.
Den plötsliga omkastning som kriget medfört i samma statsmäns
uppfattning och i Englands uppträdande kunde gett anledning till en
exkurs i professor Edvard Westermarcks Londonföreläsningar »On
the Origin and Development of Moral Ideas». Den väg Englands
regering nu har slagit in på, söndertrasar allt som af samma män
för blott tre år sedan bedyrades vara Englands, folkrättens och
fredens gemensamma djupa intressen och höga ideal. Därmed är den
— på ena eller andra sättet — vidmakthållna suprematien till sjöss
åter gjord till väldets fundament, för hvilket allt annat måste offras
under de år som komma.
Här möter det mest skickelsedigra af allt vår blick nu kan skönja
om stundande dagars och års lifsbetingelser för smärre stater.
I oktoberhäftet af Edinburgh Review, engelsk liberalisms
sekelgamla organ, finnes en artikel om Tyskland och folkrätten i krig,
utgående från Magdeburgs härjande af Tilly som lämpligaste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
