Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Litteratur - Republiken och kriget. Af Rütger Essén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR 149
vägen, så får det kasta öfver bord den parlamentariskt-republikanska
lyxen. Valet är ofrånkomligt. »Välja mellan kriget och freden, eller
mellan konungen och republiken, det är två parallella val eller
snarare ett och samma val».
Ytterligheternas beröringspunkter äro många i politiken. Hvilken
fransk rojalist som helst kunde nedskrifvit dessa kapitel. »Tout ce
qui est national est notre» är en af deviserna i TAction Francaise,
rojalisternas välkända organ. Mellan dem och Sembats parti står
den officiella republikanismen, som vill vara imperialistisk och
fredsvänlig på en gång, genomföra till det yttersta en militär
kraftutveckling, fortsätta de sekelgamla utrikespolitiska traditionerna och
samtidigt realisera alla humanitära, demokratiska och sociala ideal.
Ingen kan skarpare än Sembat kritisera denna retoriska och
osammanhängande regim. Slöseriet och planlösheten härska i
förvaltningen, regeringsmakten har en karaktär af tillfällighet och slump.
Den nuvarande republiken kan sannerligen hvarken föra kriget eller
grundlägga en solid och varaktig fred. Det är fara vardt att den
går mot en katastrof.
Alltså, Frankrike måste välja: stormaktspolitiken, konungen, kriget
— eller republiken och freden. »Denna bok», skrifver Sembat, »vill
förmå fransmännen att veta hvad de vilja — och sedan handla
därefter. Jag begär ingenting mera, men heller ingenting mindre.»
Inför detta oundvikliga val väljer Sembat för sin del freden. Och
han vill visa, att detta solida och varaktiga fredstillstånd, som han
åsyftar, verkligen kan nås, men på helt andra vägar än de hittills
beträdda.
Han tror icke på allianspolitiken och den famösa europeiska
jämvikten. Allianssystemen leda i sista hand till kriget, de stegra
nervositeten och drifva på rustningarna i ständig växelverkan. Så
framtvingas slutligen brytningen, äfven mot regeringarnas vilja. Men hvar
ligger orsaken till den europeiska allianspolitikens utveckling till två
krigsrustade läger? I Frankrikes ovilja att erkänna Frankfurtfreden
och Elsass-Lothringens förlust som definitiv. »Denna motsägelse
mellan våra syften, dessa två motsatta syften att bevara
fredstillståndet och att icke erkänna Frankfurtfredens definitiva karaktär, gifva
vår utrikespolitik ett tvetydigt och lögnaktigt drag.» Och nu har
spänningen blifvit outhärdlig. Det måste bli bättre eller sämre.
Sembat räknar ej på pacifismen eller på Internationalens
fredsaktion i det kritiska ögonblicket. Generalstrejken skulle, om den
kunde sättas i verket, endast lägga Frankrike öppet for invasionen.
Och att knyta näfvarna mot himlen, orda om proletariatets
orubbliga fredsvilja och ropa: krig mot kriget! kan till sin verkan
jämställas med exorcism och signerier.
Folkstämningen är osäker, irritabel. Tyskhatet existerar utan tvifvel,
blandadt med en känsla af en ödets oförtjänta orättvisa.
Fransmannen lämpar sig icke för motgången. Den gör honom orättvis,
afundsjuk, förblindad. Den ömsesidiga misstämningen tilltager. Tala
tyskarne om ekonomisk expansion i Anatolien, Bagdadbanan etc.,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
