Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Dagens frågor - Ett uppvaknande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
152 DAGENS FRÅGOR
hetsmän saknades mestadels den klarhet i begreppen, hvilken skulle
ha manat till kritik. Folk och fosterland voro ett, och man glömde,
att »det finska folket» egentligen bestod af två folk. På denna punkt
var exempelvis Runebergs nationella uppfattning lika oklar som hans
samtidas öfver hufvud. När sedan den politiska pånyttfödelsen
inaugurerades med 1863 års landtdag, betydde detta naturligtvis, att
landet skulle gå vidare på den finländska separatismens väg, alltjämt
under ryskt beskydd. Och så länge Ryssland fann sig i denna
Finlands relativa själfständighet, föreföll allting att utveckla sig på bästa
sätt. Finländarne vande sig vid att betrakta sin storfurste som en
naturlig skyddsherre. Föreningen med Ryssland, en gång för alla
gifven, tycktes dem icke innebära någon fara. När så den tidpunkt
kom, då Ryssland ändrade signaler, stod säkert det stora flertalet
djupt förvånadt. Och nationens ledare, som sedan gingo i spetsen
för motståndsarbetet, voro så fångna i sin goda tro på Ryssland, att
de åtminstone till en början i de ryska angreppen sågo yttringar af
endast tillfälliga strömningar, hvarför de icke tviflade på en återgång
i förhållandena. I det afseendet ha emellertid händelserna gett sina
dystra lärdomar. Hos den yngre generationen, som vuxit upp under
ofärdsåren, torde något förtroende för Ryssland aldrig ha funnits.
Mycket har säkerligen också i detta hänseende den svenska
nationella anda betydt, som år för år blifvit en allt större faktor i
Finlands inre lif. Bland de svensksinnade har motståndet varit
kraftigast och misstron mot Ryssland störst. Och för dem har det icke
saknats anledningar att revidera den gamla naivt idealistiska
uppfattningen om den finländska separatismen, hvilken i sin
fennoman-ska utformning konsekvent utmynnar i satsen, att i Finland endast
det finska är nationellt. Sedan fennomanien vuxit sig stark och
blifvit aggressiv mot svenskheten och sedan ungefär samtidigt de
ödesdigra verkningarna af den finländska separatismens gravitation
mot öster blifvit fullt tydliga, har ändtligen den (som man skulle
tycka) för Finlands svenskar naturliga tendensen att vända sig mot
väster tagit ut sin rätt. Bland de senare årens glädjande händelser
har kunnat antecknas ett afsevärdt stärkande af förbindelserna mellan
Sverige och det svenska Finland. Svenskhetens senaste snabba
framsteg på andra sidan Bottenhafvet ha säkerligen icke blifvit gjorda
utan inflytande af, att samtidigt nationalmedvetandet i Sverige gått
framåt i klarhet och djup. Det är sålunda icke förvånande, att de
svenska finländarnes uppmärksamhet nu under dessa bistra tider
kanske allmännare än någonsin förr är riktad mot Sverige. Så
mycket märkligare är det, att äfven på finsksinnadt håll en
omsvängning har skett. De förryskningsåtgärder (omnämnda i tidskriftens 8:e
häfte för i fjol), som vidtagits under brinnande krig, ha ställt i den
bjärtaste belysning de sista små förhoppningar, som på visst håll
ännu kunnat lefva kvar, att vinna något genom att lojalt bocka
tillräckligt djupt mot öster. För Finlands vidkommande har
världskriget med de olika utsikter det öppnar varit anledning till en
grundlig revision af sekelgamla föreställningar. Nu har dess folk måhända
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
