Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Dagens frågor - Tysk själfbesinning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vid kampens början. Äfven i allt pennfejdernas barbari skymta vi
ock denna krigets ädlare sida. Midt i larmet af alla högljudda och
sträfva röster, som blott variera temat »Right or wrong, my country»,
finna vi ock ett och annat själfbesinningens ord, som pekar på
egna lyten och medlen till deras afhjälpande och som — utan att
rygga tillbaka för den kamp som måste föras och de lidanden som
måste genomgås — manar att icke ohjälpligen slita sönder de
gemensamma band, som hålla samman den västerländska civilisationen.
Det är dessa krigets frukter på godt, som utgöra ledmotivet i en
liten bok af Friedrich Meinecke om Die deutsche Erhebung 1914,
som helt visst kommer att läsas, äfven när fredens återvändande vigt
den stora massan af krigsböcker och krigsbroschyrer åt en
välförtjänt och oåterkallelig glömska. Bland det moderna Tysklands
häfdaforskare är Meinecke idéutvecklingens historiker par excellence, och
särskildt nationalitetsidéns utveckling står i medelpunkten af hans hela
produktion. Det är i detta idésammanhang han nu vill insätta sitt
fosterlands andel i stormaktskriget.
Den vidlyftigaste af den lilla bokens uppsatser binder sålunda
tillsammans de skeden i Tysklands utveckling, som betecknas af åren
1813, 1848, 1870 och 1914. I den kamp, som Tyskland nu genomgår,
vill han — för att använda en filosofisk term, som icke illa står
samman med hans något abstrakt konstruktiva läggning — se syntesen
af det tyska folkets och den preussiska statsmaktens krafter, som
utgjorde de drifvande i kampen mot Napoleon, i folkrörelsernas försök
att skapa Tysklands enhet och i denna dröms förverkligande genom
Bismarck, den preussiska statens snillrikaste tjänare, i striden mot
Frankrike.
Men de tyska nationalitetssträfvandenas historiker är ej deras
förbehållslöse lofprisare. Svidande skarp är ofta hans kritik af deras
svagheter, af nationalismens utväxter, af hvad han kallar den
kulturarma nationalismen. Och här få både den ryska panslavismen,
de alltyska sträfvandena, den franska revanchelystnaden och den
trångbröstade engelska själftillräckligheten sitta emellan. Största intresset
förete naturligtvis hans uttalanden rörande vissa drag i det nya tyska
rikets inre lif. Han vänder sig mot den parvenyartade öfverskattning
af den yttre glansen och de stora dimensionerna, ej minst på det
materiella området, som framträdde redan kort efter fransk-tyska kriget
under den s. k. gründertiden och som utgör ett så frånstötande inslag
i Tysklands eljes i många afseenden beundransvärda utveckling
under de senaste 40 åren. Han gisslar den splittring mellan klasser,
partier och bekännelser, som varit ett särmärke för dess inre politiska
lif. Han bryter stafven öfver de kulturarma och uniformitetsvurmande
nationalitetssträfvanden, som med uppoffrande af statstanken blott
skapa folkförtryck och irredentism och som, om de ohejdadt få göra
sig gällande, hota att slå i stycken det europeiska statssystem, som
uppbyggts under århundraden af blodiga strider och fredlig id. Han
varnar ett segrande Tyskland för att själftillräckligt afskära
förbindelserna med Västeuropas kulturnationer i st. f. att från deras
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
