Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Svenska kyrkoorganisationens historiska egenart. Af Nathan Söderblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSKA KYRKOORGANISATIONENS HISTORISKA EGENART 179
dighet, blott att den icke längre skulle bekräftas af påfven i
Rom utan af rikets öfverhufvud. Rådets öppna bref på Västerås
recess af 27 juni 1527 säger". »Dock skall ingen denna vår
nådigaste herres och vår skickelse vända oss till ondo, så
förmärkandes, som Hans nåde eller vi ville aflägga att inga biskopar
skulle vara, utan vi vilja väl, att de skola vara, dock icke så
mäktige, att konungen eller riket skall någon fara hafva utaf
dem.» * Biskopsämbetet stod», såsom prof. K. A. Appelberg
skrifver, »kvar såsom kyrkostyrande.» Detta var så mycket
märkligare, som dess innehafvare under den för rikets
själfständighet kritiska unionstiden i allmänhet icke sett, hvad deras
väl tillhörde, utan misskänt nationens lifssak; en Nils
Ragvald-son i Upsala och en Thomas i Strängnäs hade i så måtto varit
undantag. För reformatorerna betydde biskopsämbetet ett värn
för kyrkans själfständighet. För konungen blef det i
fortsättningen mycket hindersamt. Och när han mot slutet af sin
regering ville med tillhjälp af den hedervärde pomraren Georg
Norman genomföra ett system efter tyskt mönster med
superintendenter såsom blotta regeringsorgan och kyrklig centralstyrelse å
konungens vägnar utan någon verklig plats för biskoplig
myndighet, kräfdes den ädle ärkebiskopens hela omutliga uthållighet
och traditionens seghet för att hindra vår kyrkoforms
csesaro-papistiska förvanskning. Stormen gick öfver. Och i det arf,
som Laurentius Petri fick nåden att öfverlämna åt sin kyrka,
innan han skildes hädan, 1571 års Kyrkoordning, läsa vi om
biskopskallet: »Därför såsom denna ordningen var ganska nyttig
och utan tvifvel af Gud den helige Ande utgången, så vardt
hon ock allmänt utöfver hela kristenheten gillad och annammad,
och hafva alltså sedan blifvit och än ytterligare så länge världen
står blifva måste.»
Mellan kyrkans af biskopsämbetet företrädda kontinuitet och
myndighet och rikets af öfverheten häfdade kraf, hotade
motsättningen att blifva ödesdiger under Gustaf Vasa, det nya svenska
rikets skapare. Men spänningen var icke ny. Vi hafva skönjt
den medeltiden igenom. Och den har aldrig upphört i vår
kyrka. Den har stundom tagit onödigt tillspetsade och i ena
eller andra riktningen betänkliga former. Men att den någon
tid tyckts vara fullständigt undanröjd, har icke varit ett
hälsotecken. Fastmer hör den med till kyrkans väsen. Likavisst
som tron icke är af denna värld utan sätter in i världen, jämte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
