Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Svenska kyrkoorganisationens historiska egenart. Af Nathan Söderblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
himmelsk trygghet, en evig oro, så kan kyrkan, så länge hon
förblir kristendomens öfvernaturlighet trogen, aldrig förverkliga
sitt väsen eller vinna en varaktig trefnad i en än så fulländad
organisation. Guds verk ter sig för våra skumma
människoögon, när det gör sig som mäktigast förnummet, gärna under
formen af motsägelser, som vi ej kunna förenkla till en enhetlig
plan utan att släppa något af det för erfarenheten omistliga.
Hur den spänningen ej kan af någon kyrkopolitisk konst utan
våda undanrödjas, har professor Harald Hjärne visat i sina
Olaus-Petri-föreläsningar af 1912 om »Stat och kyrka». »Huru
än dessa krafter månde uppfattas å ömse sidor, måste alltid de
ledande grundsatserna för samhällsarbetets skötsel och
fördelning förblifva outtömliga källor till konflikter ej blott emellan
olika partier inom staten, emellan olika religioner, kyrkor och
sekter, emellan kyrkliga och världsliga riktningar, utan ock
emellan statsmakten såsom sådan och den i kyrkan eller kyrkorna
lefvande kristendomen. Men för kristendomen gäller det
alltjämt liksom från första början, att dess förkunnelse måste vara
och förblifva för ’judarna en förargelse och för grekerna en
galenskap’.»
Sin hetsigaste period fick spänningen mellan kyrka och
öfverhet under Karl IX. Ärkebiskop Abraham Angermanni
våldsamhet hade andel häri. Men under hans efterträdare visade det
sig, att en djupare grund låg i Karls calviniserande sympatier.
Sina mest monumentala former fick spänningen under hans son,
svenska väldets störste konung, hvilkens regeringstid samtidigt
betecknar och inleder svenska episkopatets stoltaste tid. Då
företräddes bägge partierna af öfverlägsna personligheter, hvadan
sakens väsen kom till synes. Från konungens sida förelåg år
1623 det väl förberedda förslaget till ett efter tyska mönster
inrättadt Consistorium generale mixtum, som skulle regelmässigt
sammanträda i Stockholm. Många skäl talade för en ökad
enhetlighet och större lättvindighet i kyrkostyrelsen. Den biskopliga
själfrådigheten var visserligen ej alltid stiften till gagn. Men
betänkligheterna gingo djupare. Man ville ej för påtagliga men
jämförelsevis ytliga vinster offra ett frihetens palladium.
Prästerskapet yttrade vid 1624 års riksdag, att det med det föreslagna
systemet lätteligen kunde hända, »att Guds församlings högsta
ärenden fölle politiska personer i händerna, så att de blefvo
Guds församlings högste regenter och domare tvärt emot Guds
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
