Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Svenska kyrkoorganisationens historiska egenart. Af Nathan Söderblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
182 NATHAN SÖDERBLOM
här till stått väl. Hafver magistratus1 velat gjort, som honom
intet borde, hafver klerus hållit magistratum tillbaka;
magistratus hafver ock hållit klerum i sikte uti desse hundra år».
Sitt klassiska uttryck erhöll svenska kyrkans ställning till
riket i Gustaf Adolfs eget ord till Axel Oxenstierna från
Jönköping den 18 februari 1629 om »vårt fäderneslands majestät
och Guds kyrka som därutinnan hvilar», som »väl värd är, att
man molestier, jå, själfva döden därför lider». Den knappa
kärnfullheten är tydlig nog för att utesluta tanken på ett
embets-verk eller på en sida af statens lif. Konungen räknade med
kristenheten på jorden, som Anden kallar och församlar. Satsen
uttryckte noga konungens känsla för kyrka och stat. Den är
nämligen icke enstaka. Hösten förut, den 12 september 1628,
hade han skrifvit till sin syster pfalzgrefvinnan Katarina,
sedermera Karl X Gustafs moder, från lägret vid Ossa om sitt goda
hopp »att innan kort något godt skall kunna uträttas
fäderneslandet och Guds kyrka som där uti bor till trygghet och nytta».
Och tidigare samma år den l april 1628 nämnes uti ett bref
till kanslern Guds »heliga församling uti vårt kära fädernesland».
Lika genomträngd som Gustaf Adolf var af rikets majestät, lika
själfklart var för honom kyrkans bestånd såsom en storhet med
egen gudomlig myndighet. Om något annat har han aldrig
drömt. Själfve Johannes Rudbeckius gaf honom i liktalet det
vitsordet, att han »hållit oss fri och säker predikstol, att vi
hafva fritt kunnat predika sanningen, och med öppen mun
förkunna Israel sina synder och Jakobs hus sina missgärningar,
och ingen hafver därför torts kvälja och anfäkta oss». För
öfrigt kunde prelaterna svårligen glömma eller misskänna
Öfverhetens rätt på en tid, då vår kyrka var genomträngd af rikets
historiska kallelse, jå då det kunde se ut som orn Sveriges
djupaste raison d’étre låg i dess strid för evangelisk fromhets
bestånd och förkofran. För Rudbeckius och gelikar utgjorde rikets
gångna öden en Guds uppenbarelse lika visst som Israels var
det för profeterna. Den svenska politikens stora mål var för
dem en af Gud förlänad uppgift till trons välförstådda främjande.
D. v. s. Kungen, öfverheten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
