Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Svenska kyrkoorganisationens historiska egenart. Af Nathan Söderblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSKA KYRKOORGANISATIONENS HISTORISKA EGENART 183
I själfva verket ha ansatserna till ett kungligt kyrkoregemente
på andra tider varit farligare. Så, när Johan III ville ofvanifrån
intvinga sin välmenta och vackra, men för tidens kraf allt för
svaga och romantiska religionsförädling. Sin höjdpunkt nådde
de under Karl XI:s och Karl XII:s envälde. Men en epok, som
skänkt oss 1686 års kyrkolag, var så mättad af en karlavulen
och oanfrätt fromhet, att csesaropapismens fara reellt blef vida
mindre, än när en ringare kyrklig maktfullkomlighet hos Gustaf
III saknade den religiösa kärnan.
Men ingen svensk konung har veterligen officiellt tillerkänt
sig summepiskopatet. Det är en utländsk villolära, meningslös
i en kyrka med oafbruten biskoplig kontinuitet, men
tanklöst öfvertagen och under förra århundradet någon tid hyllad
af språkbruket. Icke ens i Västerås ordinantia eller de 1544
begynta bönedagsplakaten, i hvilka svenske konungen årligen
sänder sina undersåtar en religiös hälsning och maning, har
sum-mus episcopus kunnat inkomma. Intet officiellt dokument står
att uppleta i Sverige, där konungen betecknas såsom det sker i
den kungliga deklarationen till engelska kyrkans trettionio artiklar.
Liksom enhvar kristen är pliktig att i sin mån verka för trons och
sedernas renhet, så åligger en än angelägnare förpliktelse
öfverheten att i egenskap af nutricius ecclesice aflägsna
missförhållanden, sorn inom kyrkan förhindra själarnas frälsning och Guds
rikes tillkommelse. Sådan plikt och rätt till reformering kunde
af öfverheten tagas till intäkt för ingrepp i kyrkans verksamhet,
hvilka i normala fall ej tillhörde Öfverhetens befogenhet. Nöden
har ingen lag, men den grundlade intet summepiskopat.
Och sådana ingrepp voro i regel välbehöfliga. Icke endast därför
att intet rike kan bestå utan allas obetingade underkastelse under
gemensam lag och ordning. Utan äfven för religionens egen skull.
Ohejdad kyrklig maktfullkomlighet och renodladt prästvälde ha
visat sig farligast för religionen själf. Det finnes knappast något
säkrare medel att uppamma maktintressen och världslighet i
kyrkan, än att göra henne så suverän som möjligt. Det lockande
idealet af en kyrkans »frihet», i möjligaste måtto aflägsnad från
det världsliga samfundets inflytelse, är en farlig chimär. Lätt
blir då religionssamfundet själft en förkväfvare och en
förtryckare af anden. De omtyckta s. k. klara linjerna leda ofta in i
värre förvecklingar och missräkningar än en läraktig användning
af de till synes svårförenliga faktorer, som skickeisen fört å bane.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
