Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Svenska kyrkoorganisationens historiska egenart. Af Nathan Söderblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Till episkopatets egendomliga historia hos oss hör domkapitlens
af professor Holmquist klarlagda fortsättning. Reformationen
bibehöll dem. Men deras uppgift och sammansättning
försvagades under de närmaste årtiondena. Vår första kyrkoordning
efter reformationen, af 1571, upprättade dem igen. Att de icke
voro en död kvarlefva, visade sig bäst, när just på Upsala möte
1593, som gjorde reformationen fullmyndig hos oss, domkapitlen
ingingo i prästerskapets önskemål. Samtidigt förändrades deras
natur, så att i stället för prelat-kapitel med hufvudsakligen
liturgiska uppgifter trädde lärarekapitel med verklig beslutande makt
under biskopens ordförandeskap i ledningen af kyrkliga ärenden
och af bildningsarbetet i stiftet samt äfven såsom domstol. På
detta sätt hafva domkapitlen i Sverige fått en större myndighet
och betydelse än annorstädes- Äfven här blef Rudbeckius den
egentlige nydanaren, och Västerås blef förebilden, sedan det nya
gymnasiets lektorer 1623 fått säte och stämma i kapitlet. Nu
framträdde allt tydligare domkapitlens egenart såsom rent andliga
och kyrkliga myndigheter i motsats mot konsistoriet som ett
landsherrens organ. Utvecklingen bragte flere former till stånd:
i Upsala och Lund bilda de teologie professorerna kapitlet jämte
biskopen, i Stockholm kyrkoherdarna, i rikets öfriga kapitel deltaga
jämte biskop och domprost gymnasiets lektorer, sålunda sitta
där lekmän i majoritet. Dock bör härvidlag, såsom domprosten
Lundström påpekat, tagas i betraktande, att på Rudbeckius’ tid
lektorerna voro prästvigde, »skolpräster», hvilket de förblefvo
ända in i förra århundradet. Tillhör folkundervisningen svenska
kyrkans skönaste äreminnen, så bör en rättmätig andel
tillerkännas domkapitlen. När i våra dagar skolväsendet på högre
och lägre stadier tack vare kyrkan nått den mognad, att det i
enlighet med utvecklingens lag skaffat sig egna centralstyrelser,
vågar man hoppas, att detta numera kan ske utan förfång för
folkbildningen, lika visst som det för kyrkan är en förmån att
kunna samla sig på sina närmaste, rent religiösa och sedliga
uppgifter. Utan tvifvel måste denna förändring så småningom
medföra någon omläggning af domkapitlens sammansättning.
Man kan därvid hoppas, att själfskrifvenheten, som hittintills
bidragit till kapitlens själfständighet och auktoritet, icke må
utöfver det allra oundgängligaste uppgifvas till förmån för val.
Med den episkopala författningen flyttade prästerskapets
stiftsynoder in i den reformerade kyrkan. Denna ärevördiga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
