Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Dagens frågor - Islam och det heliga kriget - Kulturmuseet som kulturhämmande makt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
308 DAGENS FRÅGOR
annat påpekar att denna riktning icke ställer sig direkt fientlig t. ex. mot
det engelska väldet och sålunda ej får utan vidare jämnställas med t.
ex. den nationalistiska rörelsen i Egypten. Dock veta vi naturligtvis icke
hvilken inverkan de senaste månadernas tilldragelser haft på
densamma; det är nog icke uteslutet att förhållandena nu i mångt och
mycket förändrats. I hvad mån detta kan få politisk betydelse, skall
framtiden utvisa.
Frågan om det praktfulla
Österåkerskåpets förflyttande från Statens Historiska
Museum till Upsala Domkyrka har uppväckt meningsskiljaktigheter,
som bottna i en principiellt olika uppfattning om kulturmuseets
uppgift. Från museihåll har man gifvit en serie mer eller mindre starka
skäl mot skåpets förflyttande, som kunna sammanfattas i ett enda:
olust att mista den dyrbara klenoden. Och då det väl endast är ett
vackert drag af museimän att vara museipatriotiska och inte släppa
ifrån sig ett på hederlig väg undfånget gods, äro vederbörande höjda
öfver allt klander. En institution som denna bör nogsamt vakta sina
ägodelar och helst äfven söka formera dem.
Ur icke-museal synpunkt bör emellertid denna fråga skärskådas.
Vi, som räkna såväl museum, skåp som k}^rka till våra rättmätiga
tillhörigheter, och som önska alla dessa goda tings bästa, vi se helt
visst klokast på detta förslag. Och vi anse, att det sköna
konstverkets förflyttande från det mörka och trånga konstmagasinet upp till
hedersplatsen i ärkestiftets väldiga och ljusa döme innebär en
öfverväldigande ökning af detta konstverks potentiella konstnärliga energi.
På den platsen skulle dess inneboende ljus- och skönhetskälla, som
nu är skymd, fritt stråla ut öfver allt folket. Där skulle altarskåpet
åter blifva, hvad det förr varit, ett stycke lefvande konst.
Det katalogförda museiföremålet, uppställdt i en omfångsrik och
registrerad materialsamling, blir däremot ofta död konst. Detta gäller
visserligen icke tafvelkonst; ty en taflas enda funktion är att hänga
och se bra ut. Men det konstverk, som är bortbrutet ur sin forna
miljö, där det fyllt en viss uppgift utom sin konstnärliga, fördystras
af sin sysslolösa museibefattning. Snidade portar, som icke längre
få gnissla på gångjärn, målade kakelugnar, som icke få värma,
broderade kyrkhåfvar, som icke få samla in kollekt, och altarskåp, som
icke få öppna sina dörrar och visa sig i sin glans mot en bedjande
församling, falla af och förblekna. Kunna de, utan att det ringaste
skadas, åter få komma till verklig heders, må det ske. Först då
kunna de åter färga lifvets torftighet med sin brokiga glädje.
Den pietet, som icke är styrka utan svaghet, har alltid velat
förhindra detta. Förut har i samband med denna fråga blifvit påmint
om svårigheten att få S:t Göran och draken till dess ursprungliga
hem, Storkyrkan. Den drake, som vaktade det konstverket, var det
svårt att få bukt med; den lät äfven då benämna sig med namnet
Pietet. Monumentet fick dock ändtligen lämna sin trångbodda cell, och
ingen önskar det nu bort från dess värdiga plats. ;
Kulturmuseet som
kulturhämmande makt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
