Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Dagens frågor - Kulturmuseet som kulturhämmande makt - Strindbergsminnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 309
En annan åtgärd som också hade till syfte att göra konstverk så
att säga lifsdugliga igen och som följaktligen väckte stark motvilja,
var, när Upsala Universitets nuvarande rektor lät flytta universitetets
stora och märkliga tafvelsamling ut i de osmyckade lärosalarna.
Förut hade de hängt sammanpackade i det s. k. konstmuseet, dit
endast männen af facket hittade. Nu pryda de de torra
föreläsningslokalernas väggar; och om man också önskade samlingen vackrare
upphängd mot skönare målade väggar, är den dock nu en alltid
verksam kulturbringare och en tillgänglig skönhetskälla för konsttörstiga
studenter.
Det finns i konst-institutionernas förråd många föremål som på
samma vis skulle vinna på att från evighetshvilan i museet åter få
inträda i lifvet. Man kan nämna som exempel Kopparmatte i
Historiska Museet, som man nu ämnar transportera till en ny förvaringsort,
Rådhusmuseet. Den har, som kändt, förr stått på Stockholms
Stortorg som härskare öfver skampålen eller den s. k. kåken. En
teckning i Kungl. Biblioteket från år 1768 visar den bistra bronsfiguren,
uppsatt på en våningshög träpelare — en både pittoresk och originell
anblick. Hur förträffligt vore det icke att låta den första
frilufts-skulptur, som Stockholm ägt, återtaga sin plats, om ock ej sitt
ämbete.
Man framhåller, att den komparativa konstforskningen lider på att
konstverken icke hållas samman på en plats. I de utomordentliga
reproduktionernas och de snabba kommunikationernas tidehvarf få
emellertid konsthistorikerna försöka reda sig ändå. I hvarje fall är
det en osund och för konstlifvet föga gagnelig gärning, att, af
omsorg mot forskningen, i öfverfyllda förråd innestänga de konstverk,
som hafva en plats att fylla på gator och torg, i lärosalar och kyrkor.
Håller Historiska Museet envist och hårdnackadt på ett af sina många
altarskåp, trots att Upsala Domkyrkas kor ropar på en värdig
altar-prydnad, då har det inträffat att kulturmuseet blifvit en
kulturhämmande makt.
Ett par år ha redan förflutit sedan Strindbergs
bortgång, och de intima biografiska skildringarna af hans
lif och hans författarverksamhet börja så småningom att visa sig.
I enlighet med den nu synbarligen på många håll gällande
åskådningen, som går ut på att slopa hvarje rest af hänsyn till
privat-lifvets helgd, då det gäller författare, ha några bland hans samtida
— man kan i fråga om Strindbergs bekanta icke använda ordet
vänner, då det var så godt som regel, att hans vänner inom kort
förvandlades till hans bittraste fiender — offentliggjort en del
personliga minnen, bref och anteckningar, hvilka delvis beröra förhållanden,
som borde vara undandragna offentligheten. Främst gäller det om
den serie bref som Ola Hansson med en till det otroliga gränsande
taktlöshet publicerade i Tilskueren 1912. Dessa dokument borde till
största delen aldrig ha fått passera tryckpressen. Af helt annat
värde och intresse voro de meddelanden från Strindbergs Berlinvis-
[-Strindbergsminnen.-]
{+Strindbergs-
minnen.+}
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
