Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Dagens frågor - Strindbergsminnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
310 DAGENS FRÅGOR
telse i början af 1890-talet, som den polske författaren Stanislaw
Przy-byszewski något senare framlade i Revue bleue och som på sin tid
refererades i denna tidskrift (årg. 3, sid. 148). Till dessa bägge
publikationer har i dessa dagar kommit ännu en, i det att den finländ
ske men sedan många år tillbaka i Tyskland bofaste författaren Adolf
Paul i en volym med titel Strindbergerinnerungen und Briefe
(Munchen, Alb. Langen, 1915) samlat sina minnen från sin samvaro med
Strindberg under dennes vistelse i Berlin i början af 1890-talet.
Ungefär samtidigt med den tyska upplagan har äfven en svensk
öfversättning utkommit.
Hvad man kan säga om det Paulska verket, icke tillhör det de
biografier, där hjälten framställes i förskönande belysning. För att
rätt förstå sammanhanget måste man emellertid veta, att Paul som
så många andra ursprungligen tillhörde Strindbergs beundrare och
vänner; efter några år svalnade dock vänskapen och öfvergick till sist i
öppen brytning. Detta sätter naturligen i väsentlig grad sin prägel på
skildringen och får själfklart äfven tagas med i beräkningen, då man
bedömer dess sanningsvärde. Men det måste oförbehållsamt
erkännas att framställningen, hur litet sympatisk den är, dock gör intryck
af att vara i stort sedt exakt och naturtrogen. Sammanställer man
den med hvad Strindberg själf i sina egna arbeten meddelat om det
bohémelif som han vid början af 1890-talet förde under sina
utländska resor, så tvingas man att medgifva, att Paul nog i hufvudsak
träffat rätt. Som sagdt, skildringen kan vara sann, men den är
förvisso icke tilltalande. Strindbergs hela tillvaro synes hafva varit en
enda väfnad af litterära planer, oftast glömda lika fort som uppgjorda,
ekonomiska bekymmer, mer eller mindre flyktiga erotiska
förbindelser, vetenskapliga fantasterier och dylikt. Hans närmaste omgifning
under Berlinvistelsen var den krets som plägade sammanträffa i den
lilla vinstugan Zum schwarzen Ferkel; bland dess medlemmar
märktes förutom Adolf Paul själf ett flertal af de konstnärliga och
litterära celebriteterna i dåtidens Berlin, Maximilian Härden, Richard
Dehmel, Stanislaw Przybyszewski samt några af de ledande männen
på teaterns område; bland mera tillfälliga gäster märktes Eduard Munch,
Gunnar Heiberg, Holger Drachmann och Bengt Lidforss. Pauls
skildring af deras samvaro efterlämnar hos läsaren ett öfvervägande
plågsamt intryck. Man möter ingen gemensamhet i tänkesätt, ingen
entusiasm för nya konstnärliga idéer, med ett ord intet af det som i
främsta rummet plägar karakterisera dylika sammanslutningar.
Samtalen röra sig blott om ekonomiska angelägenheter och personliga
mellanhafvanden. Alla kretsens medlemmar synas i hemlighet ha
burit agg till hvarandra och ständigt gått omkring i fruktan för
intriger från de öfrigas sida. Glädjen slog regelbundet öfver i råhet,
förtroligheten i grof och hänsynslös cynism. \7ann någon en
framgång, väckte detta blott de öfrigas afundsjuka, och fälldes det någon
gång ett ord af erkännande, så -dolde sig alltid en udd därbakom.
Allt betydelsefullt och stort inom konst, diktning och vetenskap gjordes
till föremål för af håtskhet och okunnighet i förening präglade anfall.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
