Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Svensk neutralitet. Af Harald Hjärne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
åtskilligt af samma art som under den sjunkande sultanmakten.
I samma mån som slöjan undanrycktes, uppdagades där en mängd
förut okända eller halft fabelaktiga folk, som först efter många
generationer och svårigheter hunnit växa ut till det ännu ej
rätt afrundade Balkansystemet, medan »storturkens» legitime
arftagare håller på att kläda om sig till en modern »ottomansk»
författningsmonark. I liknande stil må vi utan oskäligt
fantasteri afbida »ett fritt Finland, Svärdsriddarordens Baltien, Jan
Sobieskis Polen och Ivan Mazepas Ukraina» eller åtminstone
någonting ditåt (och för resten mycket, mycket annat), medan
i ett aflägset fjärran en någorlunda oskadlig och civiliserad
»storryss» framskymtar.
»Finns det någon svensk, som låtit fantasi och tanke tränga
in i vår historia, hvilken ej känner blodet bulta vid sin tinning
inför dessa utsikter?» Lätt begripligt, så mycket mer som
snarlika utsikter skimrade för våra och andras ögon redan under
Krimkriget. Men då kom först och främst den tredje
Napoleons föga mindre fantastiska »moderation» emellan, äfvensom
bl. a. Bismarcks nykterhet, som utstakat en helt annan väg för
sitt Preussen, tills efter mångahanda krokar hans efterföljare
hunnit fram igen till samma fängslande skådespel, fastän i
märkvärdigt förstorad skala. Och Sverige, som kom med på
sitt hörn just lagom för att skjutas fram vid det »moderata»
fredsverket, fick stå kvar med sin novembertraktat och sin
Ålandskonvention, för såvidt som vi kunde kalla dessa lånade
klenoder för våra egna.
Hvarför nu så brådtom? Tids nog få vi se, huruvida
östfronten verkligen kommer att fullt ut lägga beslag på de viljor,
som sträfva mot västfronten. Det tills vidare ryska Östeuropas
omgestaltning torde kräfva lika tunga och långa mödor, förete
lika växlande faser som Balkanhalföns. I alla händelser är
världsfreden, äfven efter den nu måhända förestående
kongressen, ej närmare än efter Alexander den stores segrar, och
revolutionernas trollkrets med åtföljande äfventyrligheter brytes
förvisso ej heller i denna vår timliga tillvaro. För ett Sverige,
som i det längsta trots all »maktfilosofi» vill lefva sitt eget lif,
skola aldrig, kanske ej ens i den närmaste framtiden, tillfällen
saknas till värdiga kraftprof med statskonst och vapen.
Men att nu komma stickandes med vår Ålandsfråga och
Finlands »autonomi», det vore nog att prunka med småsaker, till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
