Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Svensk neutralitet. Af Harald Hjärne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Under nuvarande omständigheter är redan en sådan föresats,
som öppet tillkännagifves och oryggligen fasthålles, ett politiskt
inlägg, hvars värde ej får underskattas. Sverige är intet
Rumänien eller Bulgarien, som behöfver schackra med sin
neutralitet. Vi ha ingenting att begära, som vi med lakejaktig
beställsamhet åt det ena eller andra hållet kunna inbilla oss att
vinna.
Det vore att misskänna det tyska skaplynnet, om vi trodde
oss kunna förtjäna tyskt medhåll genom att tränga oss fram i
otid och på våra egna intressens bekostnad.
Ingen svensk med hjärta i bröstet kan undgå att i
centralmakternas kamp — man kan gärna säga, på lif och död —
igenkänna ett motstycke, längs ofantligt vidgade fronter och
med oerhörda härmassor, till våra karolinska förfäders bragder
i det ännu folkglesa Östeuropa. Det är ej heller en alltför
vågad uppfattning, att denna jämförelse, som ligger oss själfva så
nära, kan bilda icke blott en fantasiens hjälp till
dagshändelsernas lifligare åskådning, utan äfven ett uppslag till en
djupare och klarare insikt i de stora politiska brytningarnas
inbördes sammanhang. Tyskarna och deras bundsförvanter
kämpa nu för samma mål, som fordom Sverige, öfvergifvet och
motarbetadt, icke kunde uppnå, och som i våra dagar kostar
så mycket väldigare ansträngningar och blodigare offer just i
följd af Sveriges nederlag.
Sveriges diplomati varnade på sin tid förgäfves Europa för
den »nye storturk», som i moskovitens gestalt växte upp att
aflösa den gamle. Skall icke nu särskildt den pröfvade
habsburgska monarkien, som först slog den äfven i sitt förfall
skrämmande världseröfraren tillbaka, finna sig stå inför samma
slags problem som då? Den ryske
storfursten-öfverbefälhafvarens stormmarsch mot Wien har tagit samma ändalykt som då
den turkiske storvisirens. Då var det hofvet i Versailles, som
beredde sin medtäflare vid Donau denna öfverraskning. I
våra dagar är det den demokratiska parlamentarismen, den
mästerliga britiska diplomatien, som i sin hittills föga
rubbade komfort öfverantvardat de konstiga folken i det
hemlighetsfulla Östeuropa åt den prisade »ångvältens» (eller, såsom
det också heter, det »ryska korstågsfolkets») utjämnande
missionsarbete.
Inom det förment homogena tsarväldet har Europa att vänta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
