Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Fattigvårdsreformen. Af Axel Hirsch
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fattigvårdssamhällena. Omkring 400 kommuner i vårt land ha mindre än
500 invånare, den minsta hade 1910 ej mer än 122. Man kan
lätt föreställa sig, huru kännbart tillkomsten af nya
understödstagare skall drabba de skattdragande i dylika kommuner.
Kostnaderna för fattigvården trycka också synnerligen ojämnt. I
stadskommunerna har utdebiteringen för fattigvården icke nått
någon särskildt afsevärd höjd. Landskommunerna äro däremot
så mycket sämre ställda. Nära hälften af desamma, 1,062
kommuner, har högre utdebitering än någon af städerna, d. v. s.
mera än 2:50 kr. pr bevillningskrona, i 202 uppgår
utdebiteringen till mer än 5 kr. och i 4 till det oerhörda beloppet af
mer än 10 kr. pr bevillningskrona, och detta enbart för
fattigvården! I dylika kommuner gör sig helt naturligt gärna en
tendens gällande att nedpressa alla utgifter för fattigvården, ehuru
det måste erkännas, att flera af de mest skattetyngda
kommunerna gjort glädjande uppoffringar för att få till stånd en
tillfredsställande fattigvård.
Kommittén erkänner till fullo de olägenheter, som äro
förbundna med de små fattigvårdssamhällena, men vill ändock
bibehålla kommunen såsom bäraren af fattigvården och ansluter
sig till C. S. A:s fattigvårdskommittés yttrande i detta ämne:
»Vill man, att den samfällighet, som skall utöfva fattigvården,
skall betrakta densamma som en sin angelägenhet och
omfatta den med personligt och lefvande intresse, måste det ligga
en fara i att godtyckligt till en sådan samfällighet förena mindre
enheter, hvilka icke i öfrigt hafva något gemensamt, men väl hvar
för sig hafva ett utprägladt kommunalt lif.» Vidare framhålles
af Kommittén, hurusom våra dagars fattigvård blifvit ett alltför
omfattande och inveckladt problem, för att densamma i alla dess
detaljer lämpligen skulle kunna öfverlämnas till en enda
samfällighet. I öfverensstämmelse härmed föreslår Kommittén, att
landstingen skola från kommunerna öfvertaga en hel del
uppgifter och kostnader på fattigvårdens område samt försöker på
olika vägar neutralisera de olägenheter, som äro förbundna
med bibehållandet af kommunen såsom fattigvårdssamhälle.
Kommittén har sålunda i lagförslaget intagit ett stadgande om
landstingens öfvertagande af de afgifter, som nu drabba
kommunerna för fattiga, hvilka vårdas å någon statens anstalt för
sinnessjuka, eller å anstalt för sinnessjuka, sinnesslöa eller
fallandesjuka, hvilken tillhör landsting eller stad, som ej deltager i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
