Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Dagens frågor - »Lysande oegennytta»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 369
icke vore sagdt, att Italien icke ändå, kanske eventuellt först senare,
komme att deltaga i kriget». Mérey upplyser, att »därvid föll ånyo
ordet kompensation», och han tillägger: »Italien vill, såväl i händelse
af ett lokaliseradt som ett allmänt krig, på förhand låta betala sig
för sin hållning». För Italiens lojalitet utan förbehåll gick
emellertid som bekant äfven konung Viktor Emanuel personligen i borgen
genom sitt telegram af 2 aug. till kejsar Frans Josef (»Italien skall
mot sin allierade bevara sin hjärtligt vänskapliga hållning i
öfverensstämmelse med trippelalliansfördraget, med sina uppriktiga känslor
och med de stora intressen, som det har att tillvarataga»). Den 20
aug. meddelade San Giuliano Österrikes nye ambassadör, frih. von
Macchio, att »ententemakternas anbud» — hvilka han öppet medgaf —
>icke skulle få någon framgång» och att den partiella mobiliseringen
främst åsyftade att lugna allmänna meningen och hålla ordning på
oroliga element bland de hundratusentals arbetare, som gingo
sysslolösa; massor af sådana hade kommit hem från krigförande länder,
och kriget hindrade den vanliga stora höstemigrationen till Argentina.
Sådan var Italiens utgångsställning: neutral, men med antydda kraf
på kompensation enligt art. VII för en österrikisk, äfven temporär,
ockupation af serbiskt område. Ännu den 10 oktober betygade San
Giuliano, att han med all makt motarbetade alla entente-lockelser och
att »detta vore hufvudskälet till att han trots sina svåra lidanden
beslutat härda ut på sin post». Några dagar senare var han död
(16 okt), men Salandra skyndade sig då att försäkra (18 okt.), att han
själf öfvertagit utrikesportföljen »för att ej ett ögonblick låta den
förmodan uppstå, att personskiftet skulle kunna medföra någon ändring
i Italiens utrikespolitik». En på engelskt initiativ (26 okt.) företagen
»sanitetsexpedition» till Valona (officiellt för att lindra hungersnöden
bland traktens muhammedaner och afvärja faran för massakrer på
de kristna) följdes några dagar senare af en »provisorisk ockupation»
af den därinvid liggande ön Saseno, enligt meddelande i Wien genom
ambassadören, hertigen af Avarna, åsyftande »effektivt värnande af
Albaniens neutralitet». Några veckor tidigare hade de verkliga
skälen förtroligt antydts: bekymmer för Greklands hållning och
åstundan att visa allmänheten, att man »gjorde något». I Wien tog man
denna form af italiensk aktivism tämligen kallt och lät sig nöja med
förklaringen, att Italien som den enda icke krigförande bland
Albaniens garantimakter påtog sig denna polisuppgift; i Berlin meddelade
italienske ambassadören Bollati, att man i Rom häri snarast såge »ett
välkommet tillfälle att afleda allmänna opinionen från
trippelalliansfientliga demonstrationer».
En helt ny period i Italiens politik inträder med utrikesportföljens
öfverlämnande till baron Sydney Sonnino (5 nov.)- Nu först
upptages kompensationskrafvet på allvar genom det (11 dec.) i Wien
framställda yrkande på »konkreta förhandlingar utan tidsförlust» i detta
ömtåliga ämne. Berchtold sökte mota detta kraf med det
argumentet, att intet »underlag» för sådana förefunnos, enär österrikarnas
framryckning i Serbien ej vore att anse som »temporär ockupation» och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
