Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Dagens frågor - Ett kriminalpolitiskt problem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
452 DAGENS FRÅGOR
tämligen obetydlig, men det vid rannsakningen visade sig, att man
hade att göra med en person, hvars sinnelag läte den dömande med
visshet antaga, att den åtalade skulle fortsätta på brottets bana, skulle
ett så strängt straff ådömas, som kunde antagas tillräckligt att skydda
samhället för denna eventualitet. Med andra ord, strängheten i
åtgärden mot brottslingen skulle, frånsedt den allmänna
afskräcknings-synpunkten, rätta sig uteslutande efter graden af fara för ett framtida
återfall och icke efter den brottsliga gärningens svårhet i yttre
afseende och brottslingens sinnelag vid gärningens begående.
Otvifvelaktigt är, alt vår strafflag icke är uppbyggd på denna
princip, äfven om densamma i vissa undantagsfall vunnit tillämpning;
och lika otvifvelaktigt är, att den är den enda riktiga för en effektiv
skyddslagstiftning.
Då emellertid redan nu, oaktadt arbetet på strafflagsreformen
endast är i sin begynnelse, åtgärder synas böra vidtagas i det angifna
skyddssyftet, måste det medföra, att denna skyddslagstiftning föres
fram såsom fullt själfständig i förhållande till den på andra
principer uppbyggda strafflagen. Att detta är oundvikligt på grund af
nämnda yttre omständigheter, kan på sätt och vis betraktas såsom
ett godt omen. Ty därigenom undvikas de slitande strider, som
eljest säkerligen skulle uppstå mellan dem som sträfva att ersätta
strafflagen med en skyddslagstiftning, uppbyggd efter liknande
grunder som tillämpas i fråga om allmänfarliga personer, t. ex. farliga
sinnessjuka, och dem som anse, att straffen alltjämt böra vara straff
i den mening detta ord har i den allmänna rättsuppfattningen, d. v. s.
innebära ett lidande, som är rättvist därför att det ej står i allt för
stark disproportion till den begångna gärningens yttre beskaffenhet
samt gärningsmannens afsikter och omständigheterna i öfrigt vid
gärningens begående.
Det finns också sannerligen svårigheter nog ändå att öfvervinna
på detta lagstiftningsområde, där konflikten mellan effektivitet och
individuell rättssäkerhet är mera tillspetsad än eljest. I fråga om
till en början själfva beskaffenheten af de skyddsåtgärder, som böra
vidtagas, torde ett beröfvande af friheten näppeligen kunna
ifrågakomma beträffande andra frigifna än dem, som ådagalagt en särskildt
hög grad af allmänfarlighet. Huruvida i den individuella
rättssäkerhetens intresse denna högre grad af allmänfarlighet skall anses
konstaterad först genom återfall i gröfre brott, är från
effektivitetssynpunkt mycket tveksamt. Om fängelsemyndigheterna, såsom fallet
lär hafva varit t. ex. med Nordlund, redan första gången
brottslingen underkastas frihetsstraff, äro på det klara med, att andra
människors lif och egendom sväfva i den uppenbaraste fara, när fången
återfår sin frihet, bör man då vänta med att oskadliggöra honom?
Men om myndigheterna misstaga sig? Det gäller ju här en förmåga
att intränga i en människas själslif, som ej är många gifven. Då är
friheten onödigtvis beröfvad personen i fråga för en lång tid,
möjligen för lifstiden — beroende på hur lagstiftaren anser
tidsproblemet böra lösas. Bör tiden bestämmas till vissa år med möjlighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
