Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Dagens frågor - Tio års storpolitik i belgisk belysning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
458 DAGENS FRÅGOR
mera alldeles likgiltigt för Turkiets öde, hvars upprätthållande så
länge varit den ledande grundsatsen i dess politik. Det skulle kunna
lämna Ryssland fria händer i Mindre Asien. En dylik kombination
skulle dessutom i dess ögon ha fördelen att komma osämja åstad
mellan Ryssland och Tyskland, och Tysklands isolering är för
närvarande den engelska politikens hufvudsyfte.» Fullständigare än här
skett kan en prognos knappast motsvaras af en senare verklighet.
Såsom den engelska inringningspolitikens primus motor utpeka
de belgiska rapporterna konung Edward VII, af trogna undersåtar
med förkärlek hedrad med titeln »The Peacemaker». Skarpast i sina
omdömen är Greindl, men äfven grefve de Lalaing ger olörtydbara
uttryck åt samma uppfattning. Hos Greindl finner man uppgiften,
att konung Edward under första Marockokrisen understödt Delcassés
strama politik och lofvat honom att i händelse af konflikt
landsätta 100,000 man i Holstein. Konungens oförmodade Parisbesök i
mars 1906, hvilket äfven synes ha satt franska vederbörande myror
i hufvudet, och den demonstrativa uppmärksamhet, han därvid visade
den då fallne utrikesministern, tvekar han ej att karakterisera som
en provokation och sammanställer det med engelska militärattachén
Barnardistons numera så bekanta hänvändning till belgiske
generalstabschefen i början af nämnda år. Ett totalomdöme om konung
Edwards arbete i världsfredens tjänst uttalar Greindl vid konungens
besök i Berlin 1909 i följande epigrammatiskt beska sats: »Konungen
af England försäkrar att fredens bevarande städse utgjort hans
sträf-vandens mål; detta har han ej upphört att förkunna alltsedan
begynnelsen af det diplomatiska fälttåg han så framgångsrikt genomfört i
syfte att isolera Tyskland; men man kan ej återhålla den
anmärkningen, att världens fred aldrig varit mera hotad än sedan konungen af
England börjat syssla med dess befästande.»
I sammanhang med denna värdesättning af konung Edwards roll
i storpolitiken står den i depescherna— ej minst dem från Paris —
framträdande uppfattningen, att det var England, som för sina
anti-tyska syften tagit initiativet till ententen med Frankrike,
uppmuntrat den franska expansionen i Marocko och gifvit sitt stöd åt den
aggressiva riktningen inom den franska utrikespolitiken. »England,
som drifvit Frankrike ut i den marockanska sumpen, betraktar sitt
verk med välbehag", skrifver baron Guillaume den 29 april 1911
från Paris. Och hans företrädare Leghait anmärker i jan. 1908, att
den franske chauvinisten icke ställer sig den frågan, om ej de europeiska
makternas nygruppering är resultatet af ett omfattande program, som
med beundransvärd skicklighet uttänkts i London och vid hvars
utförande Delcassé snarare varit verktyg än driffjäder. Rapporterna
från Paris berätta också, att man på vissa håll i Frankrike haft en
känsla af att vara ett verktyg för engelska syften och att man vid
flere tillfällen hållit igen mot Englands sträfvanden att ge ententen
en större räckvidd. Af baron Guillaumes depescher framgår, att äfven
under Agadirkrisen situationens nyckel varit i London och att äfven
då den franska regeringen utöfvat ett tillbakahållande inflytande bl. a.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
