Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Goethe och vi. Af Edv. Lehmann
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GOETHE OCH VI 467
som ban i sin ungdom lärde så mycket af som af henne. Det
är som om han under hela den tid, som föregick hans första
italienska resa, måste ägna sig åt att förvärfva detta komplement
till sin maskulina natur för att utveckla den till
allmänmänsklighet. När allt kommer omkring, blir väl också i hans
världsåskådning, i hans syn på naturen och lifvet, den kvinnliga
makten den starkaste, jå den afgörande; på annat sätt kan man väl
icke förstå den mystiska afslutningen af »Faust» och dess
förunderliga madonnareligion; det är som om skalden har velat i
katolsk dräkt insvepa en hednisk dyrkan af den älskande och
födande naturen, till hvilken den ständigt trånande Faust drages,
slutligen som en Adonis till Venus. Åt de kvinnliga makterna
har Goethe vigt sin bästa diktning; han har i sanning siat om
det århundrade, som kan kallas kvinnans, och detta i högre
mening än de andra, yngre, som också alltid talade orn
kvinnan: Byron, Heine och det franska »seklets barn», Alfred de
Musset.
Men granskar man bilden »Goethe och kvinnan» närmare,
under en kortare synvinkel, skärskådar man hans enskilda
kvinnogestalter, Goethes förhållande till kvinnan i hvardagslag
och privata meningar om kvinnan — kort sagdt: går man från
»Goethe och kvinnan» öfver till »Goethe och kvinnorna», så
blir det hela strax mindre.
Redan i hans diktning är det påfallande, hur litet han aktar
kvinnan som hustru. Naturligtvis, det finns ju hustrur. Götz v.
Berlichingen har en trofast maka, och själfva lilla Lottchen är
ju en liten snäll hustru, men Gretchen och Clärchen, hans
skönaste kvinnogestalter, äro älskarinnor och mätresser. En
verklig hustru och moder, alltså kvinnan i hennes högsta funktion,
har han aldrig ställt i förgrunden i någon af sina mångfaldiga
kvinnoskildringar.
Därtill svarar hans eget husliga lif med det för honom själf
särdeles bekväma, men för hans minne nedsättande och för de
kvinnor, som ännu den dag i dag beundra honom, nedslående
förhållandet till Christiane Vulpius. Att hon, ensam bland de
många, har kunnat binda honom, förmodligen emedan hon
ensam har kunnat behärska hans sinnen — när han var borta
från henne, skenade han ju alltid öfver skaklorna — och finna
sig i hans fordringar på det husliga lifvet, medan hon själf icke
hade något att fordra; allt det kan väl förklara saken. Men det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
