Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Henrik Schücks Shakspereverk. Af O. Wieselgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
betydelsefulla arbeten. Det senare däremot får utan tvifvel räknas
till hans största verk; dess hufvudperson, som på ett hos
Shakspere rätt ovanligt sätt ensam kring sig samlar hela intresset,
är en skapelse af sällsynt kraft och helgjutenhet. Det mest
personliga draget i hela verket är det rent våldsamma hat mot
massan, som talar snart sagdt ur hvarje replik. Redan flera
gånger förut har Shakspere gifvit uttryck åt en likartad
uppfattning, men aldrig har den tagit sig så häftiga uttryck som
här. Att egna erfarenheter härvidlag spelat in är enligt Schücks
mening sannolikt, men att uppställa några hypoteser om
orsakerna är lönlöst, då anknytningspunkter fullständigt
saknas.
Med detta mörka och disharmoniska ackord har emellertid
den stora tragiska perioden i Shaksperes författarskap afslutats,
och då vi härnäst möta ett verk af hans hand är
grundstämningen en helt annan. Den tunga tragiken och de våldsamma
konflikterna ha ersatts af en mild och resignerad höststämning,
och om än lifvets onda makter göra sig gällande, så slutas
likväl allt med det godas seger. De tre verk, som tillkomma
under denna tid, äro Cymbeline, En vintersaga och Stormen. I
alla dessa verk återfinner man samma element: motsättningen
mellan samhällslifvet och den fria naturtillvaron, den tidiga
ungdomens lätta och ljusa erotik och slutligen den obeskrifliga
stämning af saga och dröm som hvilar öfver det hela. Vi äro
förflyttade långt bort från verklighetens gränser, bort till
Britanniens skogar, till ett hafomflutet Böhmen eller till Prosperos
förtrollade ö, hvilkens breddgrad ännu ingen geograf kunnat
bestämma. Och likväl äro de varelser, som befolka dessa länder,
inga konturlösa skuggor utan verkliga människor, fastän deras
väsen är af mildare art än de stora tragediernas titaniska
gestalter. Äfven de sprödaste af dem alla, de unga kvinnorna,
äro fullt och helt mänskliga trots sin drömlika lätthet och grace.
Alla kunna de svara lika enkelt och öppet som Miranda, då
prins Ferdinand för första gången möter henne utanför
Prosperos cell och, häpen öfver hennes skönhet, frågar henne om hon
är ett underverk eller en dödlig varelse: »No wonder, Sir, but
certainly a maid». Det är denna blandning af dröm och
verklighet, som skänker dessa Shaksperes sista verk deras
obeskrifliga tjusning. Bland hans tidigare dramer finnas många, som i
tankedjup och monumentalitet öfvergå dem, men hvarken han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
