Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Dagens frågor - Politiska processer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
farliga handling och alltså straffas — på grund af handlingens farlighet —
strängt för något som icke beror på ond vilja. 8—10 kapitlen
i vår strafflag (»Om förräderi, så ock om andra för rikets säkerhet
farliga brott», »Om majestätsbrott, så ock om brott emot riksstyrelse
eller rikets ständer» samt »Om brott mot offentlig myndighet»)
upptaga ej få förbrytelser, där den straffade gärningsmannen för vissa
meningsgrupper inom befolkningen närmast framstår såsom en martyr
för en rättfärdig sak.
För domstolarna själfva äro dylika processer från alla synpunkter
i hög grad ovälkomna. Ej blott med hänsyn till de »domkval» och
personliga insinuationer om dåliga bevekelsegrunder och sviken
domareplikt, som vanligen åtfölja desamma, utan främst därför, att
den delen af verksamheten står vid sidan om det centrala i
domarekallet. Naturligast för detta ligga onekligen sådana afgöranden, där
själfva grunden för bedömandet i stort sett är gemensam egendom
för hederliga människor i allmänhet, där således ett allmänt
rättsmedvetande kan utan alltför stort våld på verkligheten presumeras.
Så är i regel fallet i tvistemål och väl ännu i flertalet brottmål. I
samma mån som vedergällningstanken i strafflagstiftningen uppgifves
för lämplighetssynpunkten och domaren, i stället för att framstå som
den straffande rättvisans representant, anvisas den betydligt
blygsammare men också mera antagliga rollen af ett statens redskap vid
bekämpandet af kriminaliteten, inkomma emellertid i
strafflagskipningen moment, som mera höra till förvaltningspolitiken än
domareverksamheten i egentlig mening.
Denna synpunkt — lämplighetssynpunkten — är redan nu af
naturliga skäl tämligen allenarådande, när fråga är i första hand om
säkerställande af staten mot i politiskt afseende farliga handlingar.
Att tala om rättvis vedergällning, där handlingen, såsom fallet kan vara
vid politiska brott, ej är moraliskt förkastlig, är ohållbart. På
grund af sakens natur är det främst statsfarligheten man här har att
lägga till grund. Otvifvelaktigt kunde detta, konsekvent tänkt, leda
till att dylika mål lades till myndigheter, som ha större möjligheter
och vana än domstolarna att öfverskåda och bedöma statsnyttan och
dess kraf. Att denna uppgift likväl förbehållits domstolarna och icke
lämnats åt förvaltningsmyndigheter har, som man lätt inser,
föranledts af omsorg om den enskildes rättssäkerhet. Af betydelse för
lagstiftningens och, inom lagens gränser, för domstolens behandling af
dessa fall är emellertid alltjämt frågan, huru kraftiga åtgärder det
statsintresse kräfver, som här står i direkt konflikt mot den enskildes
rörelsefrihet. Den hufvudsakliga skillnaden vid pröfningen af denna
fråga i domstolsväg och i administrativ väg synes vara, att domstolen
har att taga hänsyn allenast till det statsintresse, som domstolen i detta
hänseende är satt att bevaka, nämligen förebyggande af dylika för
staten farliga handlingar, medan däremot, om frågan afgjordes i
administrativ väg, det gifvetvis vore tillåtligt att taga hänsyn till äfven
andra statsintressen än det nu omnämnda.
Det anförda visar, att i processer af detta slag staten lämnat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
