Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Den inre krisen i Tyskland. Af Otto Järte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»samförståndets» lösa sand; i detta sammanhang fällde också
Bethmann på tal om Belgien det yttrande om ifrågavarande
traktat som »a scrap of paper», hvilket skadat Tyskland lika
mycket som själfva neutralitetsbrottet. Bethmann hade
nämligen ända in i det sista, med ignorerande af den trehundraåriga
traditionen i engelsk utrikespolitik, betviflat Englands krigsvilja
och därför till dess behag, trots de misslyckade förhandlingarna
med lord Haldane om ett förhandslöfte om brittisk neutralitet
vid ett framtida fastlandskrig, på ett oförsvarligt sätt beskurit
det Tirpitzska flottökningsförslaget af år 1912. Den paroll om
»deutsche Weltpolitik ohne Krieg», som under dessa år var gängse
i Tyskland, hade i Bethmann en troende anhängare och ifrig
befrämjare. Han tolererade därför inga pessimister bland de
tyska diplomaterna utomlands, af hvilka de största
optimisterna stodo bäst till boks. Och England förstod att genom
vänlig uppsyn och mindre eftergifter på andras bekostnad,
såsom vid de af Marschall inledda och af Lichnowsky och
Kühlmann fortsatta kolonialförhandlingarna, hålla humöret och
tillförsikten uppe vid Wilhelmstrasse.
Äfven Bethmann Hollwegs kontinentala politik anklagades
för samma sangviniska kortsynthet. Mötet i Potsdam på hösten
1910 och det därvid ernådda samförståndet med Sasonov var
visserligen en god sak, särskildt med hänsyn till att blott
halftannat år förflutit sedan Bülow till Englands förargelse så
grundligt satt Isvolski på det hala i bosniska krisen, men så lät också
Bethmann grufligt lura sig af ryssarna vid monarkmötet i
Baltischport augusti 1912. Den därvid utfärdade kommunikén
andades idel frid och samförstånd (och erinrar, inom parentes
sagt, till ton och innehåll slående om det bekanta
Ehrensvärd—Sasonovska aktstycket från Pitkäpasi en månad tidigare).
Knappt hade emellertid kejsar Wilhelms kyssar hunnit torka på
tsarens kinder, förrän Poincaré kom farande till Petersburg,
hvarifrån han i triumf hemförde en rysk-fransk flottkonvention
— och så bröt Balkankriget ut under ryske Belgradministern
Hartvigs öfverledning. Då öppades Bethmanns ögon; i 1913 års
stora tyska »Wehrvorlage» förverkligades åtminstone något af
hvad »der deutsche Wehrverein» under general Keims ledning
fordrat under flere år och hvilka kraf äfven 1911 framförts af
general Bernhardi i hans bekanta bok.
Detta om den principiella kritiken af den femte rikskanslerens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
