Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Litteratur - Ur bokmarknaden. Af O. Wieselgren - Mari Mihi: De gamle herrarne - Adolf Johansson: De röda hufvudena
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
U LITTERATUR
tillbringar sin tid med att analysera sina känslor, allt under det han
drifver omkring på kaféerna i Montparnasse. Hans endn egentliga
sysselsättning är att försöka leta rätt på någon kvinnlig moilié,
hvilken kan finnas benägen att i erotiskt hänseende hugsvala hans
sökande ande, och hela boken handlar endast om hans successiva
försök och missräkningar på denna vädjobana. Om man också icke
direkt väntar sig något djupare eller mera betydande verk af Gustaf
Hellströms hand, skulle man dock med kännedom orn hans ofta
briljanta journalistik kunnat hoppas, att hans bok skulle bjuda oss en
liffull och fängslande Parisskildring; men alla dylika förhoppningar
gäckas på det skamligaste. Bengt Blancks sentimentala resa är så
tom som ett urblåst äj*g; hufvudpersonen är absolut ointressant, och
bifigurerna äro föga bättre. Man lägger boken ifrån sig totalt oberörd,
och det enda man undrar öfver är att författaren i en tid som den
nuvarande kunnat anse mödan vardt att skrifva den.
Att den bekanta pseudonymen Mari Mf kis bok De gamle
herrarne varit en af julens mest populära böcker, är ganska lätt att
förstå. Handlingen glider raskt undan, lifvad som den är af en
mängd inströdda, raskt berättade episoder, och figurerna äro
tecknade med flotta drag, om också deras originalitet i ett par fall är så
öfverdrifven, att sannolikheten trades en smula för nära. Men boken
har en stor svaghet, nämligen sin synnerligen vårdslösa komposition.
Exposén är oklar, de handlande personernas öden skildras med
otillåtlig nyckfullhet, för hela framställningen viktiga tilldragelser
relateras aldrig ens i andra hand, motiveringen är ofullständig och
sammanhanget ytterst svagt. Det förefaller nästan, som om
lörfat-taren haft en del vid olika tider tillkomna utkast och fragment i
sin skri (’bordslåda, hvilka han på Guds försyn fogat ihop till en
roman. Åtminstone får man ett starkt intryck af lättvindighet, då man
exempelvis finner en person på sid. 188 karakteriseras i vändningar,
som ordagrant återkomma i fråga om samma person två sidor längre
fram. Det motiv som författaren velat behandla, den gammaldags
svenska herrgårdskulturens fåfänga strid mot den nya tiden och alla
de krafter den tagit i sin tjänst, skulle förvisso vara vardt’ en
skildring; men nog borde denna gå litet mera på djupet än hvad Mari
Millis berättelse gör.
En af julens mest uppmärksammade debuter har varit Adolf
Johanssons De röda hufvudena, en bredt anlagd släkthistoria från
Norrland. Författaren börjar sin släktkrönika vid den tid, då de
första söder ifrån kommande nybyggarna bröto mark i vildskogen
och byggde enstaka gårdar, hvilka så småningom utvecklades till
byalag och blefvo stödjepunkter för det bofasta kulturlifvet i de
trakter, där ödemarkens rofdjur länge varit ensamma härskare,
fortsätter med en utförligt skildrad episod ur släktens historia från slutet
af det adertonde århundradet och slutar med att skildra dess
tragiska undergång i var egen tid. Alt en nybörjare på det litterära
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
