Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Dagens frågor 16. 1. 1918 - Den hotande anarkien på arbetsmarknaden - Aehrenthal och 1918 års Balkankris
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
66 DAGENS FRÅGOH
väld till ordförande i en skiljenämnd, sedan Lindhagen af
arbetar-sidan blifvit ratad såsom »öfverklassare». Blef skandalen alllför stor
med hänsyn till vederbörande arbetsgifvares medlemskap i
arbets-gifvarförcning, upphjälptes saken genom firmaändring.
Det är nästan ogörligt att få en exakt föreställning om den syndi
kalistiska rörelsens och taklikens omfattning och utbredning. Ur
Landsorganisationens synpunkt syndas det nog både extra el inträ
muros, d. v. s. syndikalism förekommer icke blott hos de lokala
samorganisationerna, som efter fransk förebild äro dess speciella
organisationsform i motsats till de starkt centraliserade
riksfackförbunden af anglo-germansk typ, utan dessvärre äfven hos
fackför-ningarna (fackförbundens lokala afdelningar). Vissa slutsatser om
den syndikalistiska aktionens växande styrka kunna dock dragas ur
de sista årens officiella strejkstalistik, som har att uppvisa en
stegrad frekvens af aftalsbrott samt af kortvariga strejker med seger för
arbetarparten.
Gulaschens förkärlek för korta affärer med stor vinst torde i och
med krigskonjunkturens alblomstring få ett brådt slut. Fullt så
hastigt lär det ej gå att öfvervinna dess motsvarighet inom den fackliga
arbetarrörelsen. Det är snarare att befara, att det syslem med starka
centralorganisationer och konstfulla kolleklivaftal. som man förut
vant sig att betrakta som hart när naturens ordning på
arbetsmarknaden, i Sverige som för öfrigt nästan öfverallt i kulturländerna,
under krigsåren fått en obotlig knäck och kanske kommer att lämna
rum för något nytt, hvars konturer ännu icke kunna klart urskiljas
»Vägen till Konstantinopel går öfver Wien», det
är ju af gammalt en ledande maxim i den ryska
panslavismens politiska dogmatik; och det nu pågående världskriget
kan, från rysk synvinkel sedt, sägas vara ett såvidt man kan döma
ohjälpligen strandadt försök alt i handling omsätta den gamla
vishetsregeln. Ty söker man för sig klargöra, hvilka spänningsmoment
det var som utlöste sig i katastrofen, måste man finna, att ett ai
de betydelsefullaste, att inte säga det betydelsefullaste är att söka
på Balkanhalfön: i Rysslands efter nederlaget i den fjärran Östern
till nytt lif vaknade expansionspolitik i den nära Orienten, i de allt
starkare framträdande nationalitetssträfvandena på Balkanhalfön, i den
ungerska riksledningens korts}7nt egoistiska sätt att handskas med det
problem, som under de senaste årtiondena sällat sig till de många
olikartade nationalitetsproblem, hvarmed Donaumonarkien har att
kämpa, den sydslaviska frågan. Den första akuta krisen i
Balkan-frågans nya skede kom under vintern 1908—1909, då den på
Berlinkongressen aftalade ockupationen af Bosnien-Herzegovina af den
europeiska mandatarien förvandlades till annexion. Då ägde rum, kan man
säga, en sannskyldig generalrepetition till den tragedi, som f. n.
utspelas för våra ögon, och den är i främsta rummet knuten till namnen
Isvolski och Aehrenthal.
De yttre konturerna af själfva händelseförloppet äro ju väl kända.
Aehrenthal oeh
1908 års Balkankris.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
