Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Dagens frågor 16. 1. 1918 - Aehrenthal och 1918 års Balkankris
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÄGOK Hft
mer än ett fartyg i sänder befunne sig mellan inloppet till Bosporen
och utloppet från Dardanellerna. Efteråt beklagade sig Tsvolski
lifligt öfver alt Aehrenthal brutit sitt löfte att i tid underrätta honom
om annexionens förverkligande. Därmed synes förhålla sig så, att
löflet afgifvits med vissa af Isvolski ej vederbörligen beaktade
förbehåll — Aehrenthal prisas af Molden såsom en mästare i konsten
att meddela viktiga saker i sådan form, att en interlokutör lått hal
kade lörbi dem! Efter Buchlau var, kan man väl säga, spelet förloradt
for Isvolski, därest han ej ville »slaa det i Stykker». Och det vågade
man ej på ententesidan — 1908.
Frågar man nu efter de grunder, som bestämde en så pass
försiktigt och kyligt räknande diplomat som Aehrenthal att skrida till en
annexion, trots de konflikter, som däraf måste uppstå, så voro de
flere — både inre och yttre. En sådan var den nyss skedda
omhvälfningen i Turkiet, dess öfvergång till en konstitutionell stat med
folkrepresentation, hvilket skulle sätta frågan om sultanens
suveränitets-rättigheter i Bosnien-Herzegovina på sin spets, t närmaste
sammanhang därmed stod ock den af finansministern Buriån väckta frågan att
gifva de båda länderna representativa institutioner. Hufvudskälet
torde emellertid ha varit att söka i den agitation, som från serbisk
sida bedrefs i de båda länderna liksom i angränsande riksdelar med
sydslavisk befolkning för deras anslutning till ett stort sydslaviskt
(~ storserbiskt) rike. De skandalösa politiska
rättegångar—Agrara-processen och Friedjungprocessen —, som anknöto sig till annexionen,
syntes en tid i betänklig grad rubba tilltron till Wienkansliets upp
gifter om den serbiska agitationens omfattning och syften. Hvad som
framkommit i sammanhang med världskriget kastar emellertid ljus
bakåt, och det fordras onekligen en af den nuvarande krigspsykosen
fullständigt behärskad uppfattning för att bona fide förneka, att det
verkligen här gällde den nuvarande Donaumonarkiens tillvaro som
stormakt. Naturligtvis kan man ställa sig på den ståndpunkten, att Habs
burgmonarkiens sönderfallande ej vore någon olycka, men en sådan
problemställning kastar knappast något ljus öfver de motiv, som bestämde
den österrikiska statsledningens handlingssätt. Från dess synpunkt
måste saken té sig så, att ett förverkligande af de serbiska planerna
ej blott skulle medföra de sydslaviska provinsernas afskiljande utan
monarkiens afstångande från tillträdet till öppet haf genom förlusten
af hamnarna i Dalmatien, främst Triest och Fiume.
Den sydslaviska nationalitetsfrågan skall här ej upptagas till
behandling — den har tidigare vid flere tillfällen berörts. Blott tvenne
synpunkter skola framhållas Den ena är, att den för agitationen
tacksamma jordmånen i väsentlig grad beredts genom den ungerska
Oligarkiens af ledningen i Wien ohämmade hänsynslösa regemente i de
vsydslaviska riksdelarna. Den andra är den, att Serbien ingen som
helst rättstitel hade till Bosnien och Herzegovina. Här stod i själfva
verket maktsträfvande mot maktslräfvande: Serbiens att på
nationalitetens grund skapa en stor sydslavisk stat, Österrikes att häfda sin
historiskt gifna ställning på Balkanhalfön och vid Adriatiska hafvet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
