Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Litteratur - Professor Söderhjelms Levertinbiografi. Af O. Wieselgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR 207
Söderhjelm fullbordat, kunde ingen annan ha utfört tillnärmelsevis så
bra som han, då däremot det som han lämnat oskrifvet möjligen med
tiden kan skrifvas af någon annan hand. Så har han, att döma af
ett yttrande i företalet, själf uppfattat saken, och hans uppfattning
är kanske till slut också den riktigaste.
Det utförligaste partiet i Söderhjelms arbete är ägnadt åt
skildringen af Levertins lyrik. Särskildt intressant och gifvande är
analysen af det starka engelska inflytandet i Levertins tidigare lyriska
•diktning. Detta har väl redan här och där i allmänna ordalag
blifvit antydt, men ingen har före Söderhjelm ägnat frågan någon
verkligen genomgående behandling. Då man med tanke på Levertins
tidigare dikter läser om Swinburnes första samling Poems and Ballads,
kan man icke undgå att frapperas af den starka frändskapen dem
emellan. Det har sitt stora intresse att få detta framhållet, då man
ju vet, hur litet känd den engelska litteraturen i allmänhet varit hos
oss under de senare decennierna.1 För Levertin betecknade den
Swin-burneska lyriken tydligen höjdpunkten af samtidens poesi. Han fann
här förenadt allt hvad han sökte i dikten: intensitet i känslan,
praktfull språkbehandling, melankoli och njutningsdrömmar och därtill
en utpräglad förkärlek för lärda och historiska inslag, som på det
högsta tilltalade honom. Egendomligt är däremot, att han icke
såvidt man kan finna stått i något närmare förhållande till den franska
Parnasse-gruppens diktning. Hvarpå berodde detta? Kände han den
icke — öfver hufvud taget var den säkerligen vid denna tid liksom
för öfrigt ännu i dag ytterst litet bekant i vårt land — eller fann
han dess ton för kall och opersonlig? Nog borde eljest såväl Leconte
de Lisle som Hérédia ha väckt hans beundran, särskildt på grund af
den klassiskt ädla formen och det starkt framträdande lärda elementet
i deras diktning. Les trophées utkom visserligen först 1893, d. v. s.
två år efter Legender och visor, men så godt som alla Hérédias
dikter hade ju redan länge varit bekanta och beundrade, egendomligt
nog äfven bland den yngre generationen af franska poeter, hvilken
eljest stod den parnassiska konstteorien tämligen fjärran. För
Levertin synes emellertid denna diktning icke hafva spelat någon roll. Ej
heller till den tyska lyriken står han i någon skuld. Att han
däremot tagit vissa intryck både af äldre och nyare svensk diktning har
Söderhjelm klarlagt, ehuru han med full rätt påpekar, att man icke
får öfverdrifva detta; det finnes visserligen öfverensstämmelser
emellan Levertin och t. ex. Atterbom, men skiljaktigheterna äro under
alla omständigheter så betydande, att man måste säga, att Levertin
skapat en helt ny romantisk stil, lika färgrik som den tidigare
romantikens men mera konkret och mera personlig. Framställningen af
den Levertinska lyrikens förhållande till den svenska romantiska poe-
1 En småsak, som Söderhjelm ej observerat, må tilläggas. Namnet Barbara
Allen, som Levertin använde i en af sina tidigare dikter, är hämtadt från en
af balladerna i biskop Percys bekanta Reliquies of ancient English poetry
(Barbara Allen’s cruelty), såvida Levertin ej tagit det från Theodor Fontanes vackra
tyska omdiktning af densamma.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
