Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Litteratur - Professor Söderhjelms Levertinbiografi. Af O. Wieselgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
208 LITTERATUR
sien visar för öfrigt Söderhjelms analytiska förmåga från dess allra
bästa sida; estetisk och filologisk kritik förenas här på ett i allo
mönstergillt sätt, och eventuellt kommande specialundersökningar på
detta område kunna väl måhända i ett eller annat hänseende
komplettera de här vunna resultaten men däremot säkerligen icke på
någon punkt rubba dem.
Kapitlet om Levertins novellistik inrymmer också åtskilligt nytt af
intresse. Bland annat fäster man sig vid en del källkritiska
undersökningar till Rococonoveller, hvilka gifva särdeles värdefulla
inblickar i Levertins sätt att arbeta. Som förebilder för pastiche-genren
i dess helhet nämner Söderhjelm förutom den af Levertin högt
uppskattade Fru Marie Grubbe äfven ett numera bortglömdt men i
verkligheten högst anmärkningsvärdt arbete af en dansk författare vid
namn Holm, framträdande under pseudonymen Voldemar, hvilket
öfversatts till svenska af Birger Mörner och otvifvelaktigt väckt
Levertins intresse. Förmodligen har det också styrkt honom i hans
uppfattning om pastichens litterära möjligheter. Parallellen mellan
novellen Ulrich Theodors trolofning och dess källa, Poellnitz’ bekanta
skandalskrift La Saxe galante, ger oss tillfälle att konstatera, hur
omsorgsfullt Levertin arbetade och med hvilken minutiös noggrannhet
han utpenslade hvarje detalj i bilden för att få tidsstämningen så
exakt som möjligt. Samma arbetsmetod återkommer i de skizzer,
som inleda Magistrarna i Österås. En detalj, som Söderhjelm ej
lagt märke till, kan förtjäna att anföras. Skildringen af Bellmans
besök i Österås är visserligen af Levertin fritt omdiktad men hvilar
dock på en faktisk grundval. Bellman berättar nämligen i sin
fragmentariska själfbiografi, att han en sommardag år 1759 på
Munkbron sammanträffade med borgmästaren Bedinus Benhorn och
amiralitetskammarrådet Löfvensköld, hvilka inbjödo honom att röka en
pipa ombord på en vid kajen liggande skuta. Då de kommit ombord,
tillagade Benhorn en bål, hvilkens innehåll inom kort försatte Bellman
i en så hög stämning att han icke märkte hur skutan gick till segels
och styrde kursen utåt Mälaren. Först morgonen därpå upptäckte
Bellman till sin obeskrifliga häpnad, att han genom kajutfönstret såg
icke Maria kyrka, som han var van, utan i stället domkyrkotornet i
Strängnäs. Säkerligen har det varit denna lilla episod, som gifvit
Levertin uppslaget till skildringen af Bellmans, notarien Claes Qvists
och borgmästaren Anders Berselius’ sommarfärd till Österås. Han har
visserligen i alla detaljer låtit sin fantasi få fritt spelrum, men det
är dock intressant nog att kunna påvisa, att själfva uppslaget äfven
här är ett historiskt faktum.
Själfva berättelsen bedömer Söderhjelm i det hela vänligt, om han
också ej är blind för dess svagheter, särskildt hufvudintrigens
obetydlighet och språkbehandlingens talrika ojämnheter. Med fog gör
han, som redan Tor Hedberg i sin recension af arbetet, en
reservation mot Levertins starkt romantiserande sätt att skildra sina hjältar;
den till legend vordna föreställningen om mängden af i små
förhållanden förkrympta svenska genier tål säkerligen vid att reduceras
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
