Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Litteratur - Svensk monumentalkonst från medeltiden. Af Carl R. af Ugglas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR 215
kraftfulla koloristiska skala, hvarigenom speciellt de uppsvenska
målarna från sengotisk tid inta ett hedersrum inom dåtida dekorativ
konst. Men denna deras och först och främst mäster Alberts
förtjänst har redan kommit till mera allmän uppskattning. Det nya
som frapperar, är att den hos denne Albert verkligen motsvarades
af en färdighet som linjeman, som tecknare och fysionomist, till dels
också som kompositionsmästare, som man blott helt ofullständigt
känt till.
På Albertus Pictor kan man utan stor tvekan tillämpa det annars
ofta så tanklöst använda slagordet primitiv: han vet föga om och är
knappast ens intresserad för de tekniska nyheter, som just på hans
tid, 1400-talets sista årtionden, så ifrigt, sysselsatte äfven
nordeuropeiska konstnärer — perspektiv, förkortning, volymverkan — han
undviker dem och finner för öfrigt på, då han ej alldeles kan det, rätt
så knepiga sätt att komma ifrån dem (se t. ex. mannen med hatten,
som böjer sig fram öfver brunnen, hvari Josef kastas, plansch 32 a!).
I detta afseende är han ålderdomligt gammalmodig, han är rätt och
slätt ytdekoratör, ingen naturalistisk illusionist. Men som sådan, i
sin förmåga att hålla skildringar och figurer i plan, fast, hårdt och
säkert i plan, är han en mästare, jå förebildlig. Många af de
tendenser som utmärka just vår tids dekorativa stil, kunna i honom
räkna en anfader. Skillnaden mellan honom och större delen af
efterföljarne är blott den, att allt hos honom verkar så ursprungligt,
naturligt, själffallet; skillnaden är skillnaden mellan det äkta
primitiva och hvad man ville kalla primitivitetsromantiken.
Också som tecknare har vår Albert de stora, beundransvärda
egenskaperna af en primitivitet, som icke är utspekulerad, men kött och
blod af deras bärare själf. Det kärft uttrycksfulla, det enkelt
väsentliga behärskar han på ett sätt, som mer än en gång imponerar. Här
och hvar kan man till och med fråga sig, om begreppet primitivitet
— fattadt som ett ursprungligt rakt på sak utan alla bihänsyn till
det populärt behagfulla, det medvetet arrangerade eller utifrån
inspirerade — fullkomligt täcker hela hans område. Den milda
charmen hos änglarna med Kristi passionsredskap (se särskildt plansch
5 d) äger en nästan väl afsiktligt känslosam betoning, som synes
instuderad framför någon målad altarskåpsdörr af lybskt eller till och
med. nederländskt ursprung — man kan i detta sammanhang äfven
nämna den älskvärdt ungdomlige kyrkofadern Augustinus (plansch
38 b) — och en komposition som den stora Nådastolen (plansch 37)
mot den mot vanligheten färgade och rikt schablonerade bakgrunden
förefaller att sträfva mot en pompös prakteffekt, som afser att
förbluffa, men knappast ligger rätt till för målaren. Allt detta är dock
undantag. Det är på andra områden han framför allt är hemma.
Israels barn, som dansa kring den gyllene kalfven, Jonas som kastas
i hafvet, de elaka piltarna i Betel, som håna den gudsmannen Elisa
och till straff härför uppslukas af björnar, skildrar han med en
expressiv kraft, en saklighet i rörelser och gester, som ibland till och
med fångar ett psykologiskt innehåll och som kan stegras till djärf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
