Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Litteratur - Svensk monumentalkonst från medeltiden. Af Carl R. af Ugglas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
216 LITTERATUR
monumentalitet som i den verkligt gripande bilden af lyckans ostadiga
hjul, snurrande vid musiken af en gycklarorkester och svängande rundt
i den af benrangelsmannen bevakade griften. Det är som skildrare,
som berättare med de drastiska verkningsmedlen oförskräckt
använda, som Albert har sin storhet. Men hvad han som fysionomist
åstadkommit, är i många fall vardt lika stort beaktande och är nog
det, som kanske allra mest öfverraskar hos honom. Sant nog, hans
fysionomier kunna ofta klassificeras i vissa typer, som enformigt
upprepas från det ena hvalffältet till det andra, men det är ingen fattig
typskala det är fråga om, och gång på gång stannar man i beundran
både öfver variationsförmågan och skärpan i uttrycket. Den onde
Kain med sin örnnäsa och skarpa, dolska blick under hattbrättet,
den unga späda drottning Ester med sina bulliga kinder och
flickebarnshaka, David med sin trubbiga bondpojksprofil, styrmannen på
Jonas’ båt, sjöbjörnsbutter och tvär, den lille mörkögde Jakob
inför sin blinde fader, oändligt intagande i sin tvekande blyghet, alla
äro de återgifna på ett sätt, man inte kan önska bättre, och med
en klarögd realism parad med den öppenhjärtiga naiviteten, en
realism som just kommit typer som flere af de nyss nämnda, välkända
från konstnärens dagliga omgifning af handtverksmän och bönder,
att framträda med en slående sanningshalt och utgöra oskattbara
porträtt till vår folkliga kulturhistoria från Engelbrekts och
befrielsekrigens århundrade.
Med detta är vidrörd den andra stora egenskap, som betingar det
intresse mäster Albert väcker: hans konsts nationella karaktär. Det
skall här ej närmare utredas, hvarpå denna beror — man ser det
strax, och det räcker med att påminna om, hur till sina allmänna
drag skiljaktig denna konst är inte bara från motsvarande företeelser
på den utomskandinaviska kontinenten, utan också från sådana i
Danmark, Skåne och Finland, så som vi åtminstone nu känna dem. Där
som i det skånska Färlöf målningssviter uppträda, som erbjuda en
viss likhet med de uppländska, har man också måst förklara den
genom uppsvenska konstnärers verksamhet på platsen, förorsakad af
vissa för öfrigt dokumentariskt väl belagda förbindelser af personlig
art. — Men håller den mening streck, som framställes af författarna
till den inledande texten och som snart närmare kommer att
utvecklas af den ene af dem (Wallin), är mäster Alberts svenskhet af ett
än intimare och rotvuxnare slag, än man tidigare velat medgifva.
Det inslag från utländsk (nordtysk) konst man förut allmänt velat
spåra hos honom, är enligt denna mening att reducera tillbett
minimum i och med påpekandet af, att den äldre, genom sina signerade
målningar i Ösmo i Södermanland kände mäster Peter är
förebilden för Alberts uppfattning och stil och att hans konstnärliga
uppfostran alltså åtminstone i allt väsenligen haft sitt upphof på inhemsk
botten. Flere skäl, här icke lämpliga att anföra, synas mig
visserligen tala för, att denna reduktion ej får föras allt för långt, men
kan det gjorda påståendet — i sig själft rimligt nog — ledas i
bevis, träder oss vår mästare ännu närmare som en af våra egna och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
