Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Dagens frågor 20. 4. 1918 - Dyrtiden, riksbanken och utlandet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
222 DAGENS FRÅGOR
faktum tvärtom skapar en ytterligare anklagelse. Hade riksbanken
hållit vår sedelmängd oförändrad, skulle en viss prisstegring
visserligen ha inträdt på grund af varuminskningen. Men nu har
riksbanken i stället ökat sedelmängden till två och två tredjedels gånger
dess ursprungliga belopp; och det borde väl stå klart för hvar och
en, att orn det hade varit oförnuftigt af riksbanken att öka
sedel-utgifningen i händelse af oförändrad varumängd, så blir dess
handlingssätt ännu många gånger oförnuftigare vid en parallellt fortgående
minskning i varumängden. Riksbanken kan med förlof liknas vid
en skräddare, som arbetar åt en person, hvilken haft olyckan att
magra under kriget, och därvid skurit till kläderna 22/3 gånger så
vida som förut samt till förklaring på en dylik utstyrsel å la
fågelskrämma nu pekar på den stackars kundens otillräckliga näring.
Det är alltså ett rent elementärt faktum att varuminskningen ej
till minsta bråkdel förklarar eller försvarar sedelflodens svallning utan
om något borde ha föranledt dess sammandragning. Vid försvaret
af den förda politiken faller man då tillbaka på den ståndpunkten,
att riksbanken ingenting skulle förmå emot tendensen till sedelökning
och därmed mot stegring i prisnivån. Nu hör det till de ej alltför
många punkter, där praktiska bankmän af det mest framskridna
slaget, d. v. s. närmast i England, verkligen efter ödesdigra misstag
böjt sig för vetenskapsmännens mening och allmänt godtagit
diskontopolitiken som ett effektivt verktyg för att genom begränsning eller
utvidgning af kreditgifningen hålla ett lands valuta vid dess
oförändrade värde. Det är därför ett allvarligt återfall i tidigare
villfarelser som måste konstateras, då vederbörande hos oss nu bestrida
diskontopolitikens förmåga i detta hänseende. Men saken har
åtminstone delvis sin förklaring i det nyss antydda, nämligen att läget
Utvärtes betraktadt afviker från hvad praktikerna sett förut och
därför alldeles missförstås af dem. Tidigare har nämligen uppgiften
bestått i det jämförelsevis lättfattliga att hålla ett lands valuta i
oförändradt värde till guldet, och tämligen oberoende af
sedeltäcknings-bestämmelsernas mycket växlande innehåll har själfva dessas
tillvaro, genom konsekvenserna af felaktig diskontopolitik för guldkassan
och därmed sedelutgifningen, tvungit till erforderliga åtgärder. För
närvarande gäller det däremot hos oss den obestridligen svårare
uppgiften att stabilisera valutan eller penningvärdet oberoende af den
gripbara yttre realitet som guldet är, jå det gäller att hindra vår
valutas nedgång just då guldets värde sjunker i svindlande fart; och
därvid slå erfarenhetens lärdomar alldeles slint. Verkliga
förhållandet är emellertid, att diskontopolitikens verkningsförmåga är utan
allt samband med till- eller frånvaron af en metallisk myntfot och
att ändringen i myntväsendet följaktligen ej på minsta sätt försvagat
det bepröfvade medlets användbarhet.
Hur verkar då en diskontoförändring på kreditgifningen och
därmed på betalningsmedlens mängd? Saken har länge varit känd; den
framställdes första gången 1802 af en teoretiskt utmärkt väl bildad
praktisk bankman, Henry Thornton, och har senare utformats med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
