Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Dagens frågor 20. 4. 1918 - Dyrtiden, riksbanken och utlandet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 223
stort skarpsinne af prof. Wicksell. För tillfället är det särskild
anledning att fästa uppmärksamheten på en uppsats af prof. Davidson
i 3:e häftet af Ekonomisk Tidskrift i år, hvilken är synnerligen
lärorik för hvar och en som vill underkasta sig den möda det
alltid medför att tänka ett problem till slut.
I enkla ord uttryckt kan sammanhanget anges på följande sätt.
I hvarje land finns i ett gifvet ögonblick en viss mängd
produktionsmedel och arbetskraft. I hvilken utsträckning olika företag skola få
begagna dessa tillgångar för produktiv verksamhet, bestämmes af den
köpkraft, hvaröfver de förfoga, och denna köpkraft skapas i de
moderna samhällena närmast af den kredit bankerna bereda. Om
bankerna då lämna kredit i större utsträckning än som motsvarar
värdet af produktionsmedel och arbetskraft vid förutvarande priser, blir
det en ofrånkomlig följd att, så länge dessa gamla priser fortfara,
efterfrågan blir större än den befintliga tillgången. Häraf följer lika
ofrånkomligt, att priserna måste stiga, och därmed är saken klar.
Hvad det gäller är alltså att skapa erforderlig begränsning af
kre-ditgifningen. Den kan tänkas genomförd på två sätt, antingen
genom en ren ransonering, d. v. s. så att öfver hufvud taget lån ej
utlämnas till mer än ett visst totalbelopp, eller genom det
afskräck-ningsraedel emot för stor efterfrågan, som priset, alltså i detta fall
räntefoten, under alla förhållanden utgör. I hvad mån det förra
alternativet är teoretiskt genomförbart, behöfver knappast nu
diskuteras, eftersom dess förnuftiga användning i alla händelser långt
öfverstiger vanliga bankledningars förmåga och såvidt bekant aldrig
har varit ens påtänkt; men med största möjliga eftertryck måste
understrykas, att den som bestrider räntestegringens effektivitet som
medel emot höjning af prisnivån — exempelvis riksbankchefen —
är skyldig att visa användbarheten af detta eller något annat
alternativ.
Hvad då beträffar räntestegringens möjligheter, kan det lugnt sägas,
att den måste bli effektiv, om den blott göres tillräckligt stark. Att
grunda, utvidga eller upprätthålla företag kan aldrig vara en
nödvändig lifsfunktion, som utöfvas oberoende af vinstmöjligheten, utan
är alltid en kalkylfråga. Ju dyrare krediten ställer sig, dess flere
måste afstå därifrån, dess mindre måste efterfrågan på kredit blifva.
Detta är desto mer fallet, som en höjning i bankernas
utlåningsräntor medför stegring såväl i obligationsräntan som i den
räntabilitet en kapitalist begär på sina aktier samt följaktligen stoppar till
företagens kapitaltillgång från alla olika håll och ej blott från ett
enda. Om eller rättare sagdt i hvad mån detta leder till
uteblifvandet af nya företag som eljest skulle ha uppstått, begränsning i
befintliga företags utvidgning eller rent af inskränkning af redan
pågående verksamhet, i den mån gamla krediter behöfva aflösas af nya,
kan omöjligt afgöras under ett. Det beror nämligen dels på de
faktiska vinstmöjligheter som dessa olika alternativ erbjuda, dels på
affärsmännens mer eller mindre riktiga antaganden om dylika
vinstmöjligheter. Men det ofrånkomliga faktum är, att kreditgifningen och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
