Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Dagens frågor 27. 5. 1918 - Tysklands baltiska Monroedoktrin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
276 DAGENS FRÅGOR
nervositet för tyska planer på ett baltiskt mare clausum och den danska
diplomatiens framskjutande af 1857 års traktat om Öresundstullens
aflösning såsom hinder för Öresunds spärrning. In concreto har den tyska
politiken efter allt att döma arbetat på att få kontrahenterna i de
tillämnade nya Östersjöuppgörelserna inskränkta till de fyra
strandmakterna. Detta syfte vanns genom status-quo-deklarationen af den 23 april
1908 — det samtidiga afslutandet af ett motsvarande aftal mellan
Nordsjöns fullmyndiga strandmakter är väl närmast att betrakta såsom en
skäligen klen fiche de consolation åt de ur Östersjöaftalet
borteskamote-rade västmakterna.
Hvad åter angår Ålandsfrågan, synes genom det bekanta
bolsjevik-afslöjandet från 1907 års förhandlingar och den tyska repliken härå
vara tämligen klarlagdt, att under de långvariga förhandlingarnas
tidigare skede Tyskland var villigt att medverka till Ålandsservitutets
upphäfvande. I treggehanda måtto skulle detta varit den tyska politikens
syften tjänligt: det skulle inneburit en högt uppskattad tjänst åt
Ryssland, till hvars ynnest man under dessa Björkö- och Swinemundemötenas
år energiskt friade, det skulle beröfvat västmakterna deras bästa
inträdeskort till Östersjöpolitiken, och det skulle slutligen genom det hot ett
befästadt Åland erbjuder ha i ökad grad hänvisat Sverige att söka
sitt stöd och sin beskyddare söder om Östersjön.
Den dåvarande svenska utrikesledningens behändiga framskjutande
af England åstadkom emellertid en omsadling i Berlin, och under både
engelsk och tysk påtryckning gaf Isvolski upp det spel, han redan
trodde sig hafva tagit hem. Ålandsfrågan lämnades genom ett till
Öster-sjödeklarationen anknutet memorandum in statu quo ante.
Nbvem-bertraktatens samtidiga upphäfvande äfven för Sveriges del befriade
visserligen västmakterna från en förpliktelse, som sedan länge ej torde
känts synnerligen tung, men det kan å andra sidan nog ej förnekas,
att detta för dem äfven betydde minskade möjligheter att göra sitt
inflytande gällande inom det skandinaviska Östersjöområdet.
Det tyska Östersjöprogram, som genom 1907—1908 års förhandlingar
endast ofullständigt förverkligats, tager så mycket fastare form i de båda
fredsfördragen i mars 1918. I det finländsk-tyska fredsfördragets första
artikel förbinder sig Finland att icke utan föregående samförstånd med
Tyskland afstå någon del af sina besittningar till en främmande makt
eller inrymma sådan makt något servitut inom sitt område — en
ytterligare utförd motsvarighet till den förpliktelse de Förenade Rikena
iklädde sig genom novembertraktaten. I 30 art. stadgas i anslutning
till det rysk-tysk-österrikiska fredsfördragets 6 §, att de på Ålandsöarna
anlagda befästningarna snarast skola aflägsnas samt att dessa öars
varaktiga förblifvande i obefästadt skick liksom i öfrigt deras behandling i
militäriskt och sjöfartstekniskt hänseende skall regleras genom särskild
öfverenskommelse mellan Finland, Ryssland, Sverige och Tyskland,
hvari enligt Tysklands önskan äfven öfriga strandmakter vid Östersjön
skola medtagas. Ålandsfrågan skall alltså bli en rent baltisk fråga att
afgöras af östersjömakterna och allenast af dem.
Ytterst intressant och upplysande är den officiösa kommentaren till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
