Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Häfte 4
- Dagens frågor 27. 5. 1918
- Hågkomster från 1890-talets tyska politik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hågkomster från
1890-talets tyska politik.
Vid den tid, då Bismarcks fall började synas
allt mer och mer nära, lär en af dem, som
nämndes i främsta rummet bland hans eventuella efterföljare,
generalstabschefen grefve Waldersee, på tal om successionen i
kanslersvärdigheten hafva yttrat: »Bismarcks efterföljare — nej tack! Det är
under alla omständigheter en särdeles obehaglig situation.
Efterföljare till hans efterföljare däremot mycket gärna!» Om också Waldersee i
allmänhet var en föga omdömesgill politiker, ledde honom hans
instinkt åtminstone denna gången rätt. Ty säkerligen fanns det ingen
befattning i hela Tyska riket, som mera var ägnad att ställa sin
innehafvare i ogynnsam dager än kanslersposten under åren närmast efter
Bismarcks fall. Den som blef den store riksbyggarens efterträdare,
general von Caprivi, fick redan under sin lifstid i fullaste mått pröfva
på detta, och äfven efter hans död har historiens dom öfver hans
ämbetsförvaltning varit präglad af den stämning, som
motsatsförhållandet mellan honom och hans företrädare måste framkalla. Blott
en eller annan författare har tagit hans parti och sökt framställa
honom i en något ljusare dager; det bör ej lämnas obemärkt, att
bland dessa befinner sig en af de förnämsta bland samtidens tyska
historici, Hans Delbrück, hvilken särskildt i sin lilla skrift Bismarcks
Erbe (Berlin 1915) sökt framhålla Caprivis förtjänster och uppvisa,
att hans politik i många hänseenden varit till Tysklands gagn. Nu
har emellertid ännu en representant för samma åskådning framträdt.
Det är Otto Hammann, hvilken under mer än ett fjärdedels sekel
beklädde den viktiga posten som chef för pressbyrån i det tyska
utrikesdepartementet; hans memoarer (Der neue Kurs.
Erinnerungen, Berlin 1918) utgöra åtminstone till en väsentlig del ett försök
att ställa Caprivis ämbetsförvaltning i mera gynnsam dager.
Hammann kom till Wilhelmsstrasse tämligen direkt från
dagsjournalistiken. Han hade från början varit verksam som Berlinkorrespondent
till en rad af tyska provinstidningar och äfven lämnat politiska artiklar
till ett par utländska pressorgan. I Berlin tillhörde han en krets
af ämbetsmän och militärer, hvilka med all sin beundran för
Bismarck dock ansågo, att hans fall måste betyda slutpunkten på hans
politiska bana och därför arbetade på att så mycket som möjligt lugna
stämningen i landet i afsikt att därigenom bereda marken för ett
positivt reformarbete. Mot den s. k. Bismarck-fronden kom Hammann
alltså att i sin journalistiska verksamhet intaga en om också
måttfull polemisk hållning. Antagligen var det väl med anledning af detta
som Caprivi på sommaren 1892 kallade honom till sig för att
diskutera frågan om Bismarcks ställning till den nya regimen. Detta
samtal hade emellertid inga omedelbara följder, bortsedt från det att
Hammann började anknyta förbindelser med kanslern och väl också
då och då skref sina korrespondenser i hans anda. Senare arbetade
han emellertid med kraft i pressen för genomdrifvandet af Caprivis
militärreform, och ett par år senare blef han — möjligen till tack
för detta — placerad som chef för pressbyrån i utrikesministeriet,
på hvilken plats han sedermera verkade under fyra rikskanslerer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Feb 20 23:22:41 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/svtidskr/1918/0301.html
