Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Dagens frågor 27. 5. 1918 - Hågkomster från 1890-talets tyska politik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Om hans personliga betydelse och om det inflytande, han utöfvat,
kan man på grundval af hvad som ännu kommit till offentligheten
icke göra sig någon bestämd föreställning, men det är ju en gifven
sak att han på grund af sitt ämbete måste ha haft tillfälle att bättre
än de flesta följa händelsernas gång inifrån. Hans memoarer
erbjuda också läsaren en mängd upprysningar af stort värde och
intresse.
Som nämndt är en betydande del af hans skildring närmast att
beteckna som ett försök, till Ehrenrettung för Gaprivi. Han skildrar
honom som en rätlinjig, i sina politiska vyer något begränsad men
klok och begåfvad man, kunnig på många områden och besjälad af
de bästa afsikter. Någon statsman var han icke; för politiska
kombinationer i större stil saknade han allt sinne, och några nyskapande
tankar var han icke i stånd att framlägga. Sitt ämbete mottog han
blott af lojalitet emot kejsaren; hvarje personlig ärelystnad var honom
främmande, och han betraktade sin värdighet närmast som ett
martyrium. De beskyllningar för själföfverskattning och fåfänga, som
riktats emot honom, förklarar Hammann fullständigt ogrundade. Att
han vid några bekanta tillfällen, särskildt vid författandet och
afsändandet af det s. k. Uriasbrefvet till Tysklands ambassadör i Wien,
furst Reuss (i detta bref erhöll ambassadören instruktion att
negligera Bismarck vid hans besök i Wien, dit han begifvit sig för att
bevista sin son Herberts bröllop, och att förmå Franz Joseph att
vägra honom audiens) var »von allen guten Geistern verlassen» gör
Hammann emellertid icke något försök att förneka. Caprivis enda
ursäkt var att han ej sköt skulden för denna olycksaliga åtgärd på
någon annan utan själf öfvertog hela ansvaret. Här som på många
andra håll var det hans »soldatische Steifheit», som blef hans olycka.
En smula mera psykologisk insikt, litet större förmåga att behandla
människor, en lättare hand vid ömtåliga angelägenheters afgörande,
allt detta hade kunnat göra hans ställning mindre svår och
besparat honom likaså väl som kejsaren och Bismarck mycket obehag.
Men Caprivi var och förblef soldat, och med soldatens inlärda
reglementsenlighet förde han också sin politik. I hans diplomati
framträder också detta drag. Bismarcks mästerstycke,
återförsäkringsfördraget med Ryssland, hvilket hindrade Ryssland att helt kasta sig i
Frankrikes armar och gaf Tyskland garanti mot ett krig på två
fronter, blef under Caprivi icke förnyadt. I de flesta framställningar
betecknas detta som det svåraste och mest ödesdigra felsteget i
Caprivis utrikespolitik. Hammann söker emellertid leda i bevis att
Caprivis handlingssätt i själfva verket var både berättigadt och politiskt
klokt. Återförsäkringsfördraget var ett diplomatiskt tric af första
ordningen, men för att använda sådana konstgrepp måste man vara
en otroligt öfvad jonglör; enhvar som utan att vara tränad i dylika
konster ville försöka praktisera dem, skulle ömkligen komma till
korta. Därför kommer Hammann till den konklusionen, att fördraget
i fråga var utmärkt, så länge Bismarck ledde Tysklands
utrikespolitik, men omöjligt att upprätthålla, då dess ledning öfvergått i andra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
