Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Dagens frågor 27. 5. 1918 - Hågkomster från 1890-talets tyska politik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
händer. Caprivi hade för öfrigt ett starkt stöd för sitt handlingssätt
i den mäktige osynlige vid Wilhelmsstrasse, »den grå eminensen» i
den tyska utrikespolitiken, Frits von Holstein, hvilken utöfvade ett
afgörande inflytande på den i hithörande frågor alldeles oerfarne
kanslern. Holstein, hvilken var en förklarad fiende till alla tysk-ryska
närmanden och som trodde på möjligheten af en tysk-engelsk
allians, hade blott väntat på Bismarcks fall för att börja rubba hans
politiska system; återförsäkringsfördragets upphäfvande var det första
steget i den nya riktningen. Ansvaret faller väl därför kanske mera
på Holstein än på Caprivi. Om deras politik var klok eller ej torde
vara svårt att afgöra; i hvarje fall kan man väl med Hans Delbrück
konstatera, att denna fråga i närvarande stund förlorat en stor del
af sitt intresse.
Holstein framträder i Hammanns skildringar i en något mindre
romantisk nimbus än i Maximilian Hardens bekanta essay. Man kan
icke neka till att mycket i hans verksamhet, särskildt hans förkärlek
för hemlighetsmakeri och hans tro på intrigernas och de
underjordiska förbindelsernas betydelse inom diplomatien, efterlämnar ett
ytterst osympatiskt intryck. Hammann erkänner hans rena
patriotiska afsikter men döljer icke, att han genom sin sjukliga
misstänksamhet och sin oerhörda maktlystnad ofta kom att utöfva ett
olycksbringande inflytande på den tyska politiken. Hammann är
visserligen en smula part i målet, då han alltsedan den tyska
Marocko-aktionen på våren 1905 stod i spändt förhållande till Holstein, men
hans framställning bär trots detta i allt väsentligt sannolikhetens
prägel. Att Holstein var en betydande, orn också oberäknelig och
egenartad personlighet är en gifven sak, men lika gifvet är, att han
i vida högre grad än hvad som äfven i det politiska lifvet brukar
anses lofligt lät ändamålet helga medlen. Hans ställning till
intrigspelet mot Bismarck är ej klar, och ej heller Hammann har
härvidlag kunnat — eller ansett sig böra — lämna bestämda uppgifter. Af
stort intresse är däremot skildringen af den kampanj mot Holstein,
Kiderlen-Wächter och Eulenburg, som år 1893 fördes af
skämttidningen Kladderadatsch och slutade med en duell mellan tidningens
redaktör och Kiderlen-Wächter. Denna episod, på hvilken ofta
alluderats, bl. a. af Harden, är här för första gången skildrad af en med
förhållandena fullt förtrogen iakttagare, och om framställningen också
knappast kan kallas särdeles uppbygglig, så är den i hvarje fall
synnerligen intressant.
Ett kapitel ägnar Hammann åt skildringen af Tysklands första steg
på den bana, som ledde ut mot världspolitiken. Det var under den
gamle riksonkelns, furst Hohenlohes, kanslerstid som denna politik
inaugurerades. Hammanns framställning kastar nytt ljus öfver de
diplomatiska förberedelserna till ockupationen af Kiau-tschau, hvilken
tack vare kejsarens raska personliga initiativ kunde genomföras trots
Rysslands ytterst tvetydiga hållning. Äfven en annan af dåtidens
mest omdebatterade utrikespolitiska åtgärder,
lyckönskningstelegrammet till presidenten Krüger efter d:r Jamesons nederlag, har
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
