Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Dagens frågor 27. 5. 1918 - Disciplinen inom den svenska krigsmakten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
krigsmakten är fullt klar. Med sin individualistiska syn sparade den
ingen möda att vidga klyftan mellan ungdomen och vapentjänsten
med dennas af nödtvång hårda och pressande former. Dess nästan
blindt verkande krafter, ofta lättsinniga, alltid med en ytlig syn på
frågan, ägde hvarken vilja eller förstånd att inse hvilket grundskott,
som gafs den militära disciplinen och genom denna hela det
militära arbetet, då systematiskt och från fall till fall befälets, framför
allt officerens, auktoritet gafs till pris. Betydelsen för en nation af
disciplinen inom dess krigsmakt har man endels först börjat fatta, när
världsriken gå under på grund af upplösningen af den militära
makten; en fråga af denna oerhörda räckvidd ansåg man för ett lämpligt
objekt för första bästa kåsör, som kunde fylla en spalt. Att svensk
radikalism alltid stått djupt oförstående inför begreppet militär anda
öfver hufvud taget, har man förut vetat, men hur djup dess
okunnighet om denna andas fundament i själfva verket var, uppenbarades
först i och med utbrottet af ryska revolutionen. Intet tvifvel finnes
nämligen, hur otroligt det låter, att den på sin tid trodde på
möjligheten, att med den »revolutionära disciplinen», som Kerenski
kreerade, en armé kunde sammanhållas, att rent af en krigsmakt, där
soldaterna bland annat välja sina officerare, skulle kunna föra krig.
Smärtsamma erfarenheter visade förgängligheten såväl af en sådan
åsikt som af en dylik armé och flotta; men trots scenerna från
Kerenskis reträtt gömmer nog vår radikalism i sina lönliga tankar
alltjämt på tron att, om vi öfver hufvud taget behöfva militär disciplin,
bör den vara en släkting till »den revolutionära».
Efter hur vidt skilda linjer de olika upplösande krafterna gått fram,
hafva de dock alla verkat mot samma mål. Under det att den rena
antimilitarismen direkt tog sikte på andans förstörande, gick
liberalismen till angrepp på formen; men då detta endast kunde lyckas
öfver den militära auktoritetens lik, blef resultatet äfven häraf andans
förskämning. Kerenski tyckes haft liknande motvilja mot
hälsningsöfningar som våra radikaler. Han förbjöd i början hedersbevisningen
mot befälet — en paradox, det kan så synas, men hans offensiv
krossades och Ryssland med den. Onekligen ett exempel i stor stil
på den växelverkan, som äger rum mellan anda och form.
Att karakterisera det nuvarande disciplinära läget inom den svenska
armén är, som förut sagts, en vansklig sak. Karakteristiken kommer
att ytterst blifva beroende af fordringarna, hvilka under en
dekadensperiod alltid löpa fara att trubbas af, eller som en militär författare
i Svensk Militär Tidskrift i en artikel om disciplinfrågan med tydlig
hänsyftning på vissa företeelser vid flottan nyligen uttryckte det:
»En allvarlig disciplinär förseelse kan begås, utan att därför det
militära tillståndet kan betecknas som betänkligt. Först då
vederbörande myndigheter ej själfva vilja inse det farliga i hvad som skett
kan ett dylikt uttryck anses berättigadt.» Satsen äger, hur skarp den
än är, tyvärr tillämpning på ett flertal fall jämväl beträffande armén.
Man har om de indisciplinära företeelser som kännetecknade våren
1917 med förkärlek användt ordet »betänklig». Så mycket är säkert
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
