Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Häfte 6
- Dagens frågor 30. 9. 1918
- Penningväsendets reglering
- Hushållsplanen för våra lifsmedel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i Sverige känna samma ansvar som af ålder tillkommit det i andra
länder, särskildt i England, att censurera utgifter och anslagskraf
från hela statens och för öfrigt äfven kommunernas förvaltning.
Hushållsplanen för våra lifsmedel.
Såsom maximiprisens och transportförbudens
följeslagare har smyghandeln vunnit insteg i en
omfattning, som redan börjar göra intrång på ransoneringens syfte.
Den konsekventa ransoneringen måste redan därför göras mindre
betungande för samfärdsel och produktion. Eller rättare, den får ej
betunga konsumenterna både genom att fixera en genomsnittlig ranson
och äfventyra denna medelst hinder för produktionen. Allmänheten
bevakar i regel blott konsumenternas omedelbara intresse. Det vore
betänkligt om lifsmedelsmyndigheterna ej kunde vidhålla andra
synpunkter. Det kan emellertid ej hjälpas, att de gjorda erfarenheterna
härvidlag ge anledning till åtskilliga dubier beträffande höga
vederbörandes ekonomiska och praktiska insikter. Maximiprisen utgjorde
sålunda från början lifsmedelspolitikens favoritmedel, och man har
sedan vacklat mellan diverse provisoriska bestämmelser och en på
full godtgörelse byggd leveransplikt med ransonering. En sådan
framstår allt mera som kristidens naturliga konsekvens.
Om ransoneringens konsumentsida kan man fatta sig kort. Hela
systemet går ut på att låta hvar och en få så mycket som de knappa
förråden tillåta. De indignerade fordringar, som särskildt i systemets
början riktades till »kristidsbyråkraterna» att ofördröjligen höja det
arbetande folkets ransoner och »trycka flere brödkort», kunna utan
vidare betecknas som absurda. Att man inom de nuvarande
regeringspartierna flitigt lånade sig till dylik agitation förändrar ej saken.
Om ej allting i dessa tider så oerhördt fort råkade i glömska, skulle
en ironisk uppmaning: »tryck själfva» ligga nära till hands.
Apparaten för lifsmedlens rättvisa fördelning måste numera, hur
kännbart ransoneringen än träffar många enskilda, erkännas fungera i
stort sedt så enkelt och pålitligt som man kan begära. Om den
förbittring, som de knappa ransonerna framkallat, riktade sig mot den
verkliga orsaken, beslagtagandet af de transatlantiska
spannmålslasterna, skulle kanske större resultat ernås än genom kif och
splittring till båtnad just för dem, som med kränkning af vår uppenbara
rätt röfva vårt dyrt betalda bröd.
Långt svårlöstare är frågan om ransoneringens producentsida.
Beträffande sockret, den första och enklaste ransoneringsfrågan, är
misslyckandet obestridligt. Betarealen, som själffallet borde ha ökats,
har väsentligen minskats. Enda trösten är, att systemets brister äro
så evidenta, att allt försvar är hopplöst och blott en snar
omvändelse från statens sida återstår. Den bör tydligen taga formen af
omsorger om bättre villkor för betodlarna.
För brödsädens och potatisens del har systemet slagit bättre ut.
När man betänker, hur jordbrukarens vinstmöjligheter kringskurits
och hela hans verksamhet betungats med detaljföreskrifter af den
mest ingripande art, är den lifsmedelsbärande arealens stora ökning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Feb 20 23:22:41 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/svtidskr/1918/0464.html
