Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Nationernas förbund. Gamla och nya planer på »heliga allianser». Af Verner Söderberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
edsförbundet och Nederländerna. Det föreslagna fredsförbundet
skulle upprätthålla territoriellt status quo, och ingen
inblandning i de enskilda staternas inre angelägenheter borde tillåtas
annat än lämnande af stöd åt regeringarna mot »upproriska
och rebeller». Vapenmakt fick endast anlitas mot dem, som i
behörig form ställts utanför det europeiska samhället.
Berättigad att afgifva en sådan förklaring vore den »senat i
fredsstaden», som skulle upprättas, och efter dess utslag vore hela
det öfriga samhället förpliktadt att gemensamt bekriga den
tredskande, tills han afväpnats och domen utförts. Anslutning
till förbundet skulle vara obligatorisk, sedan 14 af de
beräknade 24 kontraherande staterna däri inträdt; den suverän, som
därefter vägrade ansluta sig, skulle »förklaras för fiende till
Europas lugn» och bekrigas, till dess han inträdde i förbundet
eller blefve afsatt. Förbundets ämbetsmän borde företrädesvis
tagas bland holländarna, »de fredligaste af alla folk och de som
ha mest intresse af fredens bevarande». I deras land borde
också »fredsstaden» ligga. På folkrättens fullkomnande skulle
arbetas genom internationella byråer, och uppkommande tvister
skulle i första hand öfverlämnas till behandling af
medlingskommissioner. Misslyckades dessa i sitt värf, så skulle högsta
förbundsorganet, senaten, fatta beslut, hvarvid tre fjärdedels
majoritet erfordrades för frågans definitiva afgörande.
Förbundet skulle omfatta de europeiska staterna (med deras kolonier),
men man skulle därjämte äfven söka förmå Asiens
själfständiga riken att sins emellan ingå ett liknande förbund för
fredens och den fria handelns upprätthållande.
Bland kritikerna af Saint-Pierres projekt märker man ett par
skrifter af Rousseau. Han medgaf det abnorma i att »vi man
och man emellan lefva i staten underkastade lagarna, men att
folk och folk emellan enhvar njuter sin naturliga frihet».
Emellertid klandrade han planen på intervention mot uppror: »Man
kan ej garantera furstarna mot deras undersåtars uppror utan
att samtidigt garantera undersåtarna mot furstarnas tyranni.»
Invändningen var densamma som Castlereagh senare mot
Troppaukongressens interventionsbeslut framställde i de
ryktbara orden, att »intet kunde vara mera omoraliskt än att
regeringarnas makt samfälldt skulle prostitueras till stöd åt en
bestående makt utan hänsyn till den utsträckning, i hvilken
den missbrukas.» Rousseau ansåg för öfrigt den internationella
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
