Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Det nationella i undervisningen. Af Wilh. Carlgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
492 WILH. CARLGREN
som en icke obekant svensk häfdatecknare talat så mycket om
— beröras, från här antydd synpunkt, icke annorstädes i
undervisningsplanen hvarken för realskolan eller gymnasiet.
Läro- och läseböckerna ha afsett något mer. Den
oförbehållsamma skrifarten hos Fryxell, Ekelund och deras likar är i
släkt med den citerade bestämmelsen i 1807 års skolordning.
Odhner låter skymta det manliga, bundna patos, som i de
knappa men uttycksfulla notiserna om den lille men hugstore
Engelbrekt, dalamännen under Sturarna och Gustaf Eriksson,
Lutzens hjälte och bragden vid Svensksund bevara ett intryck
af både Fänrik Stål och Talis Qualis. Men det var sedan detta
patos, som i klasskampens, emigrationens och de tryckta
näringskonjunkturernas Sverige undergick sin gradvisa uppskrufning
vid minnesfesterna och skåltalen. Ju svagare det nationella
medvetandet i handling, dess högre stämda strängar i den
fosterländska förkunnelsen, om den icke skulle förklinga ohörd!
Man rinner det knappast mer än naturligt, att unga
lättantändliga skribenter i 15 —18 års åldern skulle med särskild
begärlighet ta fasta på lärobokens hyllning åt »krigen och kungarne»,
om också hågkomster af helt annan art där tillika framhäfdes.
En blick på några äldre tidningsårgångar eller korrespondenser
i ett gymnasiearkiv bekräftar för en hvar denna lockelse, som
ej minns den själf. Men en berömd oration som landshöfding
Gunnar Wennerbergs, i Oscar II:s närvaro, vid en ny tvärbanas
framdragande genom sydvästra Småland (Bolmen 1876) visar,
att icke heller vuxna, högtbegåfvade patrioter förstodo bättre.
Också hos Wennerberg nåddes kulmen vid passagen om Lutzen,
där »Smålands tappra söner» omgåfvo Gustaf Adolf i
dödsögonblicket, »där många af dem med sitt blod beseglade kärleken
till konung och fädernesland», och »där deras ära strålade
klarast», om man också »äfven eljest finner deras namn inflätade
med Carlars och Gustavers ärofulla minnen». Några år senare
skref i parodiskt syfte August Strindberg sitt ännu berömdare
tal vid en järnvägsinvigning — i Kolbottens bergslag, »en
urgammal härd för svenskmannatrohet» (Nya riket, 1882). Och
redan året förut hade mäster Palm inledt den rörelse, sorn i
fortsättningen skulle hålla än blodigare räfst med de »urgamla»
minnena (första Lill-Jansmötet, 188l).
Fru Nybloms karaktäristik af fosterlandskärleken torde ytterst
velat klargöra, att den sistnämnda i sitt faktiska framträdande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
