Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Litteratur - Dikter från världskriget. Af O. Wieselgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
010 LITTERATUR
att bringa henne att glömma sin förkärlek för litterär pose och med
enkelt allvar besjunga dem som gifvit sina lif för Frankrikes
räddning. Ett stänk af mera galliskt lynne visar sig i Théodore Botrels
dikter. Botrel är så att säga den franska arméns officielle trubadur;
med sina visor reser han kors och tvärs genom stridsområdet och
sjunger för de från den direkta fronttjänsten permittcrade soldaterna för
att hålla deras stridshumör vid lif och uppmuntra dem till förnyade
ansträngningar. Mången gång är han mer än lofligt hetsig och våldsam
i tonen, men ett ej ringa antal af hans dikter äro verkliga franska
folkvisor, glada, friska och öfverdådiga, ej utan frändskap med den
gamla franska visdiktningen. R0rdam har blott medtagit två af hans
dikter; det skulle emellertid ha varit fullt motiveradt att ägna honom
ett vidlyftigare utrymme. Om han också icke tillhör de mera
betydande representanterna för krigspoesien, så är han dock en så
utpräglad och egenartad typ, att det blott af denna anledning har sitt
stora intresse att lära känna honom närmare.
I den engelska afdelningen af Rordams antologi saknas som nämndt
flera skalder, som gifvetvis bort vara företrädda. Några af de
representerade höra emellertid till den engelska krigsiyrikens bästa namn.
Bland dessa märker man den redan före kriget i engelsk litteratur
mycket omtalade irländaren Patrick Mac Gill, hvilken i sina dikter
visar samma manliga kynne och samma friska ursprunglighet som i
de bägge berömda frontskildringarna The red horizon och The
brown brethren. Enstaka dikter af ädlaste slag äro exempelvis R. C.
Vernédes från fronten skrifna hälsning till sin hustru, Julian Grenfells
I strid och Leslie Goulsons Regnbågen; hvad som icke minst bidrager
till det starka intryck, som dessa dikter efterlämna, är att deras
författare alla stupat i striden för sitt land. Ett annat bland krigets
offer är likaledes den unge, af sin generation högt beundrade Rupert
Brooke, som vid krigsutbrottet anmälde sig som frivillig, deltog i
expeditionen till Antwerpen och några månader senare vid ännu ej
fyllda trettio år rycktes bort af sjukdom, då han tillsammans med
en kontingent engelska trupper transporterades till Dardanellerna. Hans
dikter äro helt få men tillhöra afgjordt den engelska krigslyrikens
förnämsta verk; högst står sonetten Soldaten, en klassiskt formad
hyllning till fäderneslandet, som visat sig i stånd att väcka en så
djup kärlek i sina söners hjärtan att enhvar, då han offrar sitt lif
för dess framtid, känner sig som om han blott betalade en gammal
skuld. Den patriotism som lefver i denna dikt är icke mindre djup och
gripande än den som möter oss i Heinrich Lerschs verser, om också
i yttre hänseende skillnaden är stor mellan den engelske
universitetsmannens klassiska otadlighet och den tyske arbetarens tunga och
ojämna form.
Att R0rdams öfversättning allt igenom är förträfflig, behöfver ju
knappast påpekas, åtminstone icke för den som känner hans egen
lyrik. Den är ställvis mycket fri, särskildt i formellt hänseende;
här och hvar, framför allt i de engelska dikterna, antar den nästan
karaktären af en parafras. Rytmiken är likaså tämligen oregelbun-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
