Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Dagens frågor 17. 12. 1918 - »Oförrätterna af 1870»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
606 DAGENS FRÅGOR
pelvis den svenska regeringen i vintras lät de hvita på Äland tro,
att general Mannerheim var på dess sida, och detta äfven sedan det
beryktade undertryckta telegrammet af motsatt innehåll låg på dess
bord, så var detta ett förfarande, hvilket ej var artskildt från
Bismarcks julidagarna 1870. Han stack upp ett rödt kläde, och
Frankrike gick ögonblickligen som en stridstjur med sänkta horn löst,
fastän dess regering redan då måste varit fullt underrättad om det
verkliga förloppet i Ems. Felet var deras, som läto besinningen vika
under ögonblickets uppflammande förbittring.
Lika litet går det tör sig att skylla den franska krigsförklaringen
då på tyskt hot. Stämningen mellan Frankrike och Nordtyska
förbundet var under 60-talets sista år farligt tillskärpt, därom vittna
otaliga uttalanden från den tiden. Men detta bottnade alldeles
öfvervägande i Frankrikes oro och missnöje öfver T}Tsklands
konsolidering, under Preussens ledning utan någon som helst fransk
medverkan eller territoriell fördel för Frankrike. Otvifvelaktigt —
Bismarck såg ej ogärna kriget komma och gjorde sitt för att låta den
franska regeringen framkalla brytningen, men det ödesdigra
initiativet låg i dennas hand. Läget har sina likheter med ställningen före
den l augusti 1914, men äfven om det skulle kunna visas, att det
då från Tysklands sida var fråga om ett preventivkrig, så var
Frankrikes fel 1870 visserligen icke mindre.
Att krigslyckan den gången var på den tyska sidan, lär väl ännu
icke kunna tolkas som någon oförrätt. Återstå alltså
fredsbestämmelserna. Af dem är det naturligtvis de territoriella, afträdande! af
Elsass-Lothringen, -som anses innesluta de stora oförrätterna. Mot
hvilken rätt bröts det? I hvarje fall icke mot då erkänd folkrätt,
som utan fråga tillät öfverflyttning af territorium utan befolkningens
hörande. Frankrikes besittningstagande af Korsika, Englands af
Gibraltar och Maltagruppen, samt senast af boerrepublikerna, de
amerikanska nordstaternas betvingande af sydstaternas önskan att träda
ut ur unionen, allt detta har samma hemul i internationell rätt. För
att konstituera ett brott från Tysklands sida i detta fall måste man
alltså häfda en annan och öfverordnad rätt, och denna är ju funnen
i nationalitetsprincipen.
Det är i och för sig litet svårt att se, hvarför denna så strängt
skall tillämpas mot Tyskland, då knappast någon af de stora staterna
kan frikännas för anklagelsen att ha utsträckt sina gränser öfver
kulturområden med främmande nationaliteter, hvilka för visso icke
frivilligt sökt deras öfverherrskap. Men om detta reciprocitetsspörsmål
lämnas därhän som inopportunt just nu, och om man likaså skjuter
åt sidan den helt naturliga påminnelsen, att det ominösa år 70 också
öfvertagit ett arf af uppblandade gamla rättspretentioner, kvarstår
likväl att uppvisa de år 1871 afträdda områdenas klart franska
nationalitet. Historien vittnar, att ända sedan det tionde seklet
områdena på vänstra Rhenstranden från Jura ned till hafvet stått och
vacklat mellan de starkare väldena i öster och väster, mellan Tyska
riket och Frankrike. Skola äldre politiska förhållanden afgöra har
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
