Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Dagens frågor 17. 12. 1918 - Ryska diplomatrapporter från Indien under världskriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
616 DAGENS FRÅGOR
utrymmesskäl här ej närmare beröras. I dem framskymtar ej sällan
ett lätt klander af vicekonungen lord Hardinges politik såsom
alltför tillmötesgående mot de infödda. Nabokov instämmer därvid på
det hela taget i den kritik militärer »från generaler och ned till
löjtnanter» ofta i samtal med honom öfvat mot vicekonungen, men
betonar samtidigt,, att det skulle vara ett ödesdigert fel att i enlighet
med militärernas önskan gå ända därhän att ersätta Hardinge med
Kitchener, »järnhanden utan minsta spår till sammetshandske».
Alltför slapp finner Nabokov vicekonungen afganska politik. »Med
en sådan regent (som emiren) förhandla engelsmännen på
diplomatisk väg», utbrister han harmset (18/2 1914), »de göra honom
föreställningar genom en infödd agent, sända honom varningar och bedja
honom vara så nådig och återställa ordningen i gränsområdena.»
Det enda radikala medlet att skydda nordvästprovinserna mot
röfvarinfall vore »själfklart» en stor militär expedition, som intoge
alla passen och upprättade en rad militära posteringar på linjen
Kandahar-Kabul, men det vore nog att betala gränsens säkerhet för
dyrt. Förmånligt för ryska intressen skulle det lindrigare medlet
vara, nämligen att tvinga emiren att i Kabul mottaga en brittisk
resident med tillräcklig militäreskort; en sådan resident, som ej
behöfde bedja, utan kunde befalla, skulle effektivt kunna framtvinga,
att äfven ryska kraf uppfylldes, t. ex. på upphörande af emirens
tilltag att mottaga och belöna »de ständiga desertörerna från våra
vid gränsen förlagda regementen». Man finner af dessa och andra
yttranden, huru fri Nabokov var från hvarje intrigerande mot den
brittiska makten i Indien och Afganistan; snarare ville han se den
stärkt och utöfvaxl enligt mera ryska metoder för att genom dess
förmedling få äfven Rysslands speciella intressen tillgodosedda. Hade
konstruktiva tyskar hoppats på något hemligt ryskt stöd åt
indiska upprorstendenser vid tiden för världskrigets utbrott, så visa
Nabokovs rapporter, huru grundlösa dylika förväntningar voro.
Mot slutet af 1914 fängslar Afganistan allt mer Nabokovs
uppmärksamhet. Han vill permanent vistas i Delhi för att vara
händelserna närmare, och hemifrån beordrades han (24/io) a^ framhålla
Rysslands önskan att hållas å jour med hvad som hände i emirens
rike. I en intressant depesch (af 31/12 1914) ger han en exposé öfver
läget. Emiren bedyrar alltjämt sin vänskap, men »det är naturligtvis
svårt att förutse, om emirens bättre insikt inom närmaste framtid kan
få öfverhand öfver hans undersåtars fanatism, som uppeldats genom
Turkiets exempel och proklamerandet af »det heliga kriget».
Offensivoperationer mot Afganistan vore absolut otänkbara, så blottadt på
trupper som Indien var. Man måste därför uppbjuda allt för att
undvika förvecklingar vid Afganistans gräns och samtidigt hos
emiren inskärpa, huru enhetligt Ryssland och England samverka,
»att han befinner sig mellan hammaren och städet och att det
förnuftigaste för honom därför vore att sitta stilla och inte efterlikna
turkarnes vansinne». I depeschen framhålles oförbehållsamt, att de
angloindiska myndigheterna vid denna tid förutsågo allvarliga svårig-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
