Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Vivallius och Gyllenstiernorna. Av Nils Ahnlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
34 NILS AHNLUND
jå denne tyckes rent av ha föreställt den närkiske bondsonen
för Polens konung. Uppenbarligen äro Vivallii vandringsår i
stort sett alt betrakta som en jämförelsevis obruten
Gyllenstier-niad, fast vi mycket obetydligt känna de växlande kupper och
bedrifter den falska vapenskölden sirades med under
vagabonderandet i Holland och Tyskland, i Frankrike och Italien. Att
delta drisliga falsarium ej oftare ledde sin upphovsman i
klämma — i maj 1628 avslöjades han i Nurnberg och i januari 1630,
efter vigseln med Gertrud Grijp och avskedet från Björkeberga,
av länsmannen i Markaryd — alt så ej skedde förklaras nog
icke minst av den omständigheten, att usurpatorn av ett av
Sveriges mest lysande namn kunde operera på tvenne linjer,
ömsom uppträda som Gyllenstierna från Sverige och ömsom som
landsflyktig Gyllenslierna från Polen. Delta dubbelspel och den
tanke, varur den runnit upp, ha sin bakgrund i märkliga
tidsförhållanden.
Vivallii stora skälmstycke utspelades under sällsamt förvirrade
år i den svenska adelns hävder. Det gick en rämna som efter
ett svärdshugg genom de gamla och de unga ätternas samfund,
frände stod mot frände, hav och oförrätter, eder som svurits två
kämpande fälttecken skilde dem åt. Men tillika upprullar sig
här ett av de mest lysande bladen i Gustaf Adolfs historia. Det
är berältelsen om hur det kloka försoningsvärvet steg för steg
framskred, hur såren efter hand läktes och hur det stora
flertalet av de expatrierade ädlingarna återförenades med den gren
av Vasadynaslien, som de under den stora brytningstiden
omkring senaste sekelskiftet frisagt sig eller bortstötts ifrån. Ej
minst Gyllensliernasläkten framslår här som karaktäristisk bärare
av övergångsskedets strömningar och ödesbud. Den erbjuder
pålagliga exempel på grundtyperna av vår svenska adel, sådana
de utformade sig vid brottningen mellan Vasahusets båda grenar.
Flertalet av dess ättemän hade stannat i Sverige och kommo
att tjäna dess sak i fred och örlig, men åtskilliga hade valt
landsflykten; bland de senare framträda såväl katoliker som
lutheraner. Några av dem försonades med Karl IX:s son och
befordrades i det återvunna hemlandet till förnämliga tjänster,
medan andra framhärdade till slutet i främlingslandet lör att se
sina förhoppningar på revanche mer och mer utplånas och sin
ensliga ättegren bortvissna i den polska jorden. Men en typ,
den fjärde, representeras icke av Gyllenstiernorna, liksom den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
